Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Känslan av att aldrig räcka till – en inblick i hemtjänstpersonalens vardag

Annons

Daniel skulle precis höja handen för att knacka på den gråbruna dörren där ringklockan var trasig sedan en tid tillbaka men han hejdade sig mitt i rörelsen. Vad var det nu han skulle göra hos Gottfrid i dag? Daniel var trött, lite hungrig och han hade sovit dåligt sedan kvällspasset dagen innan. Det slog aldrig fel. När han jobbat kvällar var det alltid så svårt att somna och komma till ro, för i sina tankar gick han igenom allt han gjort under kvällen. Hade han glömt någons medicin? Hade han lagt om såret på Annas ben som han skulle och vad hade han missat att rapportera över till dem som skulle arbeta natt? Hade han ringt de anhöriga som han blivit ombedd att göra, för att berätta om att det behövdes handla ny kläder till Vera?

■■ Följ ST Debatt på Facebook

Daniel tyckte så mycket om sitt arbete, han trivdes med att finnas för andra och att kunna hjälpa till. Det enda han önskade mer av var en möjlighet att stanna längre hos alla dem han besökte. Han ville kunna sitta i lugn och ro för att lyssna på var och ens livshistoria de gånger någon ville dela dem med honom. Det var en stor ynnest och en gåva att få bli delaktig i en annan människas liv och tankar om hur man levt det. För i varje människas stunder av ensamhet fanns tid att reflektera över saker man gjort, inte gjort eller velat göra annorlunda, det hade han förstått.

Daniel visste och förstod. I dag var en sådan dag när Gottfrids förflutna kommit i kapp och för nära honom igen och där tankarna på det som varit ristade in mer sorg än glädje i hans själ och hjärta.

Men nu var det till Gottfrid han skulle och ur de slitna jeansens bakficka drog han upp ett hopvikt papper där han med en blyertspenna skrivit upp vad han skulle göra under dagen, vilka han skulle besöka och deras adresser. Hos Gottfrid skulle han städa i dag. Han knackade på och hörde hur någon sakta närmade sig på andra sidan dörren för att öppna. Daniel möttes av Gottfrids leende med illa medfarna tänder men ett par glittrande blå ögon som lystes upp liksom inifrån när han såg vem som kom. Daniel tog av sina skor, gick in och sa "I dag står det städning på schemat", samtidigt som han parerade högar av tidningspapper och reklam som sparats i olikstora högar på hallgolvet.

"Vi kan väl vänta lite med det", sa Gottfrid sakta och bjöd i stället Daniel att sätta sig ned vid köksbordet där han dukat fram två kaffekoppar med ett svagt rosenmönster på. Daniel kände igen kopparna, det var samma koppar som Gottfrid och hans fru köpt tillsammans när dom för många år sedan flyttat till stan. På bordet stod också ett sprucket fat med några Ballerinakex. Daniel visste och förstod. I dag var en sådan dag när Gottfrids förflutna kommit i kapp och för nära honom igen och där tankarna på det som varit ristade in mer sorg än glädje i hans själ och hjärta. I sina tankar visste Daniel att städning fick han göra avkall på just den här dagen och med stor sannolikhet även hans egna raster.

Han satte sig ner, lutade sitt huvud mot handen som vilade mot bordet och såg in i Gottfrids blå ögon. "Berätta du, jag lyssnar."

Ingela Nordström Mukka

Läs även:

Min dementa hustrus kliande hårbotten blev en symbol för eländet i demensvården

Jag vill veta att jag blir omhändertagen av utvilad personal

Rutinerna var det viktiga när hustrun låg för döden – med privata aktörer kan vi ställa krav

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel