Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Känsligt, kärleksfullt och lågmält

Marcel Prousts brev i urval av Maria Hjorth och Britt Wilson Lohse Översättning: Anders Bodegård.
Albert Bonniers förlag

Annons

Han ville att alla hans brev skulle brännas men det skedde inte. Så finns Marcel Proust brev bevarade. Philip Kolb, litteraturprofessor vid University of Illinois, ägnade sitt forskarliv åt att samla dem. Ur hans samling har Maria Hjorth och Britt Wilson Lohse gjort ett urval. Anders Bodegård har med sedvanlig språklig känslighet översatt dem till svenska.

Proust (1871 – 1922) var som många på den tiden en flitig brevskrivare; brev var det vanliga sättet att kommunicera. Urvalet visar honom både som privatperson och som yrkesförfattare. Röd tråd genom många av breven är hans sjuklighet. I vart och vartannat brev hänvisar han till att han mått dåligt, ofta är det en ursäkt att han inte besvarat ett brev tidigare.

Breven visar honom också som en känslig person. När modern dör sörjer han henne djupt och skriver kärleksfullt om henne till moderns vänner. Men också när han skriver till egna vänner är breven känsligt kärleksfulla. Den bild som tonar fram är den av en älskvärd människa, ömsint och kärleksfull, en god vän.

Egentligen är det bara när han skriver om ekonomiska frågor och publiceringar av artiklar och böcker breven får en annan, mer distinkt ton.

Kolb samlade 5000 brev av Proust. Det är uppenbart att han ägnade mycket av sin tid åt brevskrivande. Men är han en stor brevskrivare? Det är mindre säkert, och svårt att bedöma av det svenska urvalet på 160 sidor. Många av breven är rena meddelanden eller mer artiga svar på andras brev.

De litterärt intressanta handlar som regel om utgivningen av de olika delarna av romansviten ”På spaning efter den tid som flytt”. De är kanske inte annorlunda än andra författares brev i samma ärende: praktiska problem, irritation när en bok blir försenad, frågor om och krav på ekonomisk ersättning.

Den som spanar efter Proust själv finner honom mer i sättet att skriva – känsligt, kärleksfullt, lågmält – än i det verkliga innehållet. Om sig själv berättar han inte mycket; när han gör det handlar det som sagt om hans sjukdom eller om ekonomiska angelägenheter.

Breven speglar på sitt vis mer Prousts tid än honom själv. Han skrev – som Bodegård skriver i sitt förord – ”allt från genant till elegant, mondänt till intimt, sörjande, argumenterande”. Och var förmodligen inte ensam om att skriva så decennierna kring förra sekelskiftet.

Men breven kan också vara en liten ingång till den stora romansviten. Här och var finns detaljer i breven Proust använde sig av när han skrev ”På spaning efter den tid som flytt”.