Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Karaktärerna blir karikatyrer i Maria Bloms uppskruvade fars

Farsen blir för farsartad och slarvar bort möjligheter att bli angelägen. DT:s Cecilia Ekebjär ser Maria Bloms nya pjäs "En rackarns långhelg".

Annons

Överenskommelsen mellan scen och salong är grundförutsättningen för att en pjäs ska lyfta. Den om att publiken vet att personerna på scenen faktiskt inte är kungar och drottningar i till exempel "Kung Lear" eller andeväsen i Strindbergs "Ett drömspel" – men att publiken ändå går med på det. Den tysta överenskommelsen haltar från start i Maria Bloms "En rackarns långhelg" som ges på Klarascenen, Stadsteatern i Stockholm.

En björk kliver ensam in på scenen, eller skådespelaren Kardo Mirza kliver in på scen, utklädd till björk och berättar om hemmet vi snart ska få titta in i. Där bor Bibi (Kajsa Ernst) som just den här långhelgen ska vara ensam i huset – maken är på älgjakt och sonen Jakob är utflyttad. Men så är det inte, hon är inte ensam, i källaren gömmer sig 15 flyktingar, hjälpta dit av Bibis frisör.

Och så dyker Bibis son (Omid Khansari) upp och sedan systern Sullan (Ann Petrén), sonens sambo och polisen (Anja Lundqvist gör båda rollerna och några till).

Blom kallar föreställningen för fars och visst blir det ett väldigt springande i dörrar (och golvluckor) och gömmande av människor i garderober, kökssoffor och under bord på klassiskt farsmanér.

Men trots alla farsiga attribut det blir ändå inte fars. Det blir istället en ensemble som spelar fars.

Det är synd, föreställningen berör ämnen som skulle kunna bränna till. Bibbis son som gråter över sin egen barnlöshet och som går med i det invandrarfientliga partiet. Han ska wallraffa på flyktingförläggningen där han hört att de delar ut gratis iPads till alla nyanlända.

Eller systern Sullan som flytt från sin fru för att få vara ifred med sitt drickande och nu ser varje nederlag eller framsteg som en anledning till en skål.

Efter paus har jag lite vant mig vid det höga tonläget. Och visst är andra akten bättre än den första men inte mycket, karaktärerna fortsätter att agera med uppskruvade, tillgjorda röster och använder de största gesterna i skådisregistret.

Och jag tror att det är fullt medvetet av regissör Blom, hon har gjort det förut i bland annat "Hallå Hallå" och "Under Hallonbusken" där hon driver på sina karaktärer tills de blir karikatyrer. Jag tror att hon gör det för att hon tycker att det är roligt och jag tror att de, i andra sammanhang, både begåvade och skickliga skådisarna, har roligt när de driver med sina karaktärer. Gott så, problemet är att jag som tittar på inte har lika roligt och inte heller ges möjlighet att bli berörd.