Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Karin Mamma litar inte på framgången

På några få år har Karin Mamma Andersson gått från respekterad svensk konstnär till stjärna på den internationella konstscenen.
I dagarna öppnas den senaste i raden av utställningar på Stephen Friedman Gallery i London.
Men trots framgångarna ute i världen är det omdömet på hemmaplan som är viktigast.

Annons

I centrala London har julrean redan kickstartats av lågkonjunkturen. Några kvarter från shoppingstråket på Regent's Street är den ekonomiska krisen mindre påtaglig. Här ligger flera av Storbritanniens viktigaste gallerier med tavlor i en prisklass långt över den som gemene man har råd med.

Det är en jäkla resa faktiskt. Men när jag blev upplockad av det här galleriet så förstod jag inte hur den internationella konstnärsscenen såg ut, säger Karin Mamma Andersson, som nu ställer ut på samma ställe för tredje gången.

Vant överser hon arbetet med att få upp de nio nya målningarna på de kritvita väggarna, samtidigt som hon diskuterar tavlornas position med Stephen Friedman.

Hon tycker att det var en fördel att inte vara så ung när hon slog igenom internationellt.

Jag hade redan simmat i skiten ganska länge så jag litade inte på framgången utan trodde att jag bara skulle få smaka på den en liten stund och att den sedan skulle försvinna. Ibland känns det fortfarande som att min tid här inne nog snart är över, till exempel nu när finansmarknaden ser ut som den gör.

Kändisskapet är både omtumlande och tröttsamt på samma gång. På minuskontot står den ständiga pressen.

Det är som att köra i väldigt hög hastighet utan karta och utan möjlighet att stanna. Jättespännande och kul, men man kan också bli väldigt trött. Därför är det ganska skönt att leva ett vanligt liv ute i en förort, säger Karin Mamma Andersson, som till vardags bor i Högdalen i södra Stockholm.

Det har ju med min bakgrund att göra, att det finns något skuldbelagt med framgången. Det gör det nog för alla som kommer från arbetarklass och hamnar på den andra sidan. Även om man blir en borgare eller en människa som tjänar pengar så kommer identiteten att ligga närmare förlorarens. Det har inte varit helt lätt att acceptera att komma in i de fina rummen.

Helst av allt skulle hon åka ut i naturen igen och måla landskap, precis som på 90-talet. Tidigare kände hon alltid en hunger efter att arbeta men de senaste åren har det inte alltid varit så.

Hon vill inte använda ordet utbrändhet, men menar att det är viktigt att vegetera ibland för att hitta ny energi, något hon sällan hinner med nu för tiden. De senaste månaderna har varit intensiva, med jobb så gott som varje dag. Den sista målningen till den här utställningen, en tavla baserad på ett foto från en kriminalteknisk undersökning, blev klar så sent som för en vecka sedan.

Efter några dagar i London går färden vidare till San Francisco, där hon ska jobba med grafik på Crown Point Press, ett av USA:s ledande konstgrafiska tryckerier. Vistelsen där är en del av ett konstprojekt och resultatet kommer sannolikt att presenteras på Grafikens hus i vår.

Även om förväntningarna ökat i samma takt som priserna på hennes tavlor så är hon sällan nervös innan hon presenterar nya verk, åtminstone inte utomlands.

När jag var ung och friidrottade så tyckte jag aldrig att det var jobbigt att åka bort och tävla. Men när det blev dags för skolmästerskap kunde jag nästan inte sova på natten eftersom jag hade så mycket fjärilar i magen. Det är likadant nu. Här i London känner jag ingenting, men jag är alltid lite spänd inför mina utställningar i Stockholm.