Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kärleken är beständig, det är bara föremålen som skiftar

Annons

Vad i fridens da´r ska jag göra med alla mina dagböcker? Kommer mina barn någonsin orka ta sig igenom dem? Knappast. Har de något värde för eftervärlden? Högst tveksamt. Återstår att slänga alltihop, ett helt människoliv i soporna. Det tar emot.

Jag har tagit nya tag i det här med döstädandet. Alla mina dagböcker har plockats upp ur lådorna, den äldsta är från mitt 15:e levnadsår då jag fortfarande bodde kvar i Norge. Milda makter vilken patetisk läsning! Jag bad till och med Gud om hjälp, "Gode Gud, låt honom ringa", stod det. Att ta kontakt själv var otänkbart. Tonårskänslor, tack och lov att det är ett passerat stadium. Jag var störtkär på var och varannan sida. Men vad vet man om kärlek när man är 15 år. Jag visste i alla fall ingenting. Jag var väl förälskad i själva begreppet förälskelse, och så var det massa hormoner som rusade omkring i kroppen. Jag längtade efter, ja det visste jag nog inte själv för jag var livrädd för närmare kontakt. Det hade min far sett till. Karlar ska man akta sig för. Mina drömmar och fantasier var högst platoniska, och Rolf och Hasse och alla de andra som figurerar i mina dagböcker har jag totalt glömt i dag.

Annat som jag också hade glömt var något så oglamoröst som strumpstoppning. Det vet väl den yngre generationen knappt vad det är för något. Enligt mina dagböcker ägnade jag mycket tid åt denna trista sysselsättning. På 40-talet var nylonstrumpan inte uppfunnen, och strumpbyxan var ännu mer avlägsen. De strumpor som man var hänvisad till av bomull eller ylle krävde att man skulle stoppa och laga efter bästa förmåga, för de gick ju ständigt sönder.

Strumpstoppning var en viktig del i kvinnornas dagliga liv redan från unga år. Jag har fortfarande kvar stoppsvampen från den tiden, en soppliknande tingest i trä som man la in i strumpan där det var trasigt och sedan sydde man med ulltråd där det var trasigt fram och tillbaka över hålet i ett snyggt rutmönster – helst. Min storasyster satt jämt och stoppade strumpor på kvällarna, och bakom kuddarna i vardagsrumssoffan låg ett aldrig sinande lager av familjens strumpor som skulle lagas. Denna genuina husmorssyssla tog slut på 1950-talet då nylonstrumpan gjorde entré, och det började bli lite mer slit och släng.

Något annat som slår mig när jag läser ur min dagbok från slutet av 1940-talet är hur mycket prov vi hade i skolan, flera varje vecka, och så fick vi omedelbart betyg. Vi fick slutbetyg varje termin, och det var aldrig några diskussioner om det. Frågan är om strumpstoppningen och skolbetygen är tillräckligt viktiga tidsdokument för att mina dagboksanteckningar skall sparas till eftervärlden. För barnens räkning hade det varit betydligt värdefullare om jag skrivit dagbok från deras småbarnstid, men tyvärr är det ett stort tomt hål från den perioden.

Nej, det får nog bli soptunnan trots allt.

Lisa Lindström