Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kärleksfullt och engagerat om Povel Ramel

Staffan Schöier och Stefan Wermelin
Yrke: Povel Ramel – inte en biografi
Bonnier Fakta

Det är inte utan att man ställer frågan: Var är det gamla gänget? I Staffan Schöiers och Stefan Wermelins magnifika bok om Povel Ramel nämns de företrädesvis vid förnamn. Jämte friherren själv märks Martin, Brita och Gunwer, Birgitta, Monica och Wenche, Sune, Beppe, Hasse och även Tage på ett hörn, Susanna i hemmet med barnen Mikael och Lotta. Och rätt många till, fast då ofta komplett med efternamn, som musikerna Allan Johansson, Leif Asp och Sven Olson.

Det frekventa bruket av förnamn till trots är tonen inte intimt familjär, men väl jovialiskt kollegial. Så påpekar redan titeln att det inte rör sig om någon biografi. Det är ett rimligt beslut. Som så många andra artister drog Povel Ramel en tydlig gräns vid privatlivets vrå. Och man får väl anta att det som var menat att komma till allmän kännedom är det som han själv berättat om i sina memoarer. Det är på karriären krutet ska brännas. Allt det andra verkar mera pyromanik. Så att säga.

Men först några biografiska upplysningar trots allt. Povel Ramel föddes 1922 och växte upp i Stockholm. Skolgången var inte utan streck, vare sig vad gäller bus eller betyg. Vid femton års ålder miste han båda sina föräldrar. Han omhändertogs av sin faster, som också skulle bli hans lots in i musikbranschen.

Musiken, ja. Den fick han i arv, i form av en resegrammofon och systrarnas skivsamling. Bland fynden fanns Harry Roy och Fats Waller. Som första instrument föll valet på saxofon. 1934 började Povel Ramel på Sigtuna humanistiska läroverk och upptäckte pianot i korridoren. Sen höll han musiken igång.

Schöier och Wermelin betonar att 30-talet var det första stora nöjesindustriseklet (men det ska nog vara årtiondet) med filmen, revyscenen och stenkakan som grundbultar. Och så radion förstås.

Povel Ramel kom att begagna samtliga. I samband med ett sommarjobb sätter han upp sin första revy 1939. Samma år deltar han i en talangjakt, som också den renderar en revyföreställning. Han får ströjobb som pianist och 1942 är det dags för första skivinspelningen. Två år senare klämmer han till med tre slag i takten och Johanssons boogie woogie vals.

Ungefär där begynner väl det som gett boken dess titel: Yrke: Povel Ramel. Han framför sina musikaliska muntrationer i radio och på skiva och scen, senare även i tv och på film. Med 50-talet följer Knäppupprevyerna och ett otal odödliga sånger och nummer. AB Knäppupp blir ledande inom nöjesbranschen med såväl egen teater som kringresande produktioner, skiv- och filmbolag. 1968 rivs teatern och bolaget läggs ner. Dess frontman söker sig delvis nya samarbetspartner och scener, men hans yrke förblir detsamma: Povel Ramel.

Uppräkningen skulle kunna fortsätta fram till dagen då om inte visorna så åtminstone Povel Ramel dör 2007. I stället ska några ord sägas om själva boken.

Det är svårt att tänka sig några som är mer lämpade att skriva en bok om Povel Ramel än Staffan Schöier och Stefan Wermelin. Deras kärleksfulla engagemang är egentligen skäl nog. Men därtill, och i sak mer avgörande, känner de epoken utan och innan. Det har de visat i sina radioprogram om svensk nöjeshistoria och i den tidigare boken om Hasse & Tage.

Den och Povelboken har flera gemensamma nämnare. Storformatet och den läckra layouten med överdådigt rikt bildmaterial är några. Men också förmågan att förena porträttet med rundmålningen. Som den inledande namnuppräkningen antyder omgav Povel Ramel sig med ett stort antal medarbetare. Också de får sin beskärda del av utrymmet, liksom tiden som formade dem (och som de gav form åt). Och med ålderns rätt kan Schöier och Wermelin även bidra med en del personliga infallsvinklar.

Sammantaget borgar det för en knäppupplevelse av finaste sort, ett intryck som förstärks ytterligare av att tonvikten ligger på första halvan av Povel Ramels karriär, framför allt 50- och 60-talet som tillsammans upptar ungefär 150 av bokens drygt 250 sidor. Om boken är som allra bäst där beror det förmodligen på att Povel Ramel var som allra bäst då. Revyerna spelades för fulla hus (och tält) och många skivor är, som Schöier och Wermelin formulerar det, onödigt bra.

Exakt när det som är bra övergår till att vara onödigt bra är ofta svårt att säga. Men när det står mellan blott onödigt och bra är valet desto enklare. Annorlunda uttryckt: Köp inte en zebra. Köp den här boken i stället.