Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kärleksfullt och kosmiskt

Dansrecension
Lille Prinsen
Norrdans och Nordiska Kammarorkestern
Koreografi: Tina Tarpgaard
Musik: Daniel Nelson
Scenografi: Signe Krogh
Dirigent: David Björkman
Tonhallen, lördag

I 25 år har länet haft en professionell orkester, i 20 år ett dito danskompani.

Ett jubileum är alltid speciellt. Men när Nordiska Kammarorkestern och Norrdans jubilerar är det inte finsmakarpubliken de bjuder in till kalaset, utan barnfamiljerna. De gör det med en av barnlitteraturens klassiker, välkänd för många: Antoine de Saint-Exupérys Lille Prinsen. För mig har själva berättelsen guldkorn men är egentligen ingen favorit. Men Tina Tarpgaards, Signe Kroghs och Daniel Nelsons tolkningar är jag beredd att sätta upp på favoritlistan.

Bara scenografin är ett praktdrag; ett tygstycke som med ljussättningens hjälp är öknens ständigt rörliga sanddyner, knycklas till taggiga berg, lyfts i skyn till en sfär som påminner om prinsens kosmiska ursprung och i allt agerar som ett levande och suggestivt väsen.

Här agerar piloten, prinsen och de andra figurerna ur sagan. Dans kommunicerar få moraliska slutsatser, men den är rik på känslor, karaktärer och inte minst relationer. De många dansarna skapar visuella effekter; deras osannolika mjukhet gör rörelserna så organiska som om de vore vajande gräs, blåsande vind och smygande djur. I rörelsen kan man se samtal - hur piloten och prinsen berättar vad de har varit med om, hur människor trevande bekantar sig. Visst är affärsmannen ganska mekanisk till sin natur; visst tycker prinsen att de vuxna är absurda och nog älskar han sin ros. Att göra rosen till det komiska inslaget är ett smart drag; även de som är lite prilliga och gärna vill ha uppmärksamhet blir ju älskade. Och all fart och fläkt på scenen är som en present till barnen, som sällan gillar det sentimentala och stillastående.

Daniel Nelsons musik är bedårande. Den tycks plocka det bästa ur modernismen, romantiken och filmen; den associerar klockrent och målar lika säkert stort drama som skojsamhet eller intighetens tysta strålar som genomlyser den kalla ökennatten. Ibland bär den nästan Stravinskijs rytmik, finess och fräschör. Här finns inga sångare; orkestern äger ljudet och här har musikerna fått en ymnighet av roliga effekter och soli att briljera i. Och det gör de. Jag har hört de här musikerna otaliga gånger men imponeras ändå över hur väl de nu dels fungerar som balettorkester, dels så självklart glittrar, leker och trivs i soloinsatserna.

Så berättas i ljud och rörlig bild om hisnande resor och omtumlande upplevelser, om stor närhet och mycket bry-sig-om, innan det slutar med en upplösning till samma skimrande stjärnstoft som berättelsen föddes ur. Prinsen har återvänt till sin kosmiska hemvist. Och i såväl musik som rörelse finns vid sidan av den kosmiska fantasin en stor kärleksfullhet, en djup omtanke som måste till när man har med barn att göra. Både små prinsar på scenen och små prinsar och prinsessor i salongen.

25 respektive 20 år av orkestermusik och dans i Västernorrland har gett oss dessa mogna, skickliga och inkännande ensembler, kultur av nationell och internationell kvalité. Det får vi inte tappa bort.