Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kärleksromanen som inte går att nedteckna

P O Enquist: Liknelseboken. En kärleksroman
Norstedts

Skriv, viskar de. Skriv. Om kärleken. Om lusten. "Den kan vi aldrig förklara", viskar och väser de döende vännerna. "Men vill du inte försöka?"

Om allt till sist ska bli rätt, "så att inget ska bli hängande" och allt ihoplagt, måste även det starkaste och mest svårfångade bli omskrivet, nedtecknat.

Han måste skriva ett nytt Minnestal över modern Maja. Det han höll i Församlingsgården vid begravningen var inte tillfyllest. Där fanns luckor, han hade slätat över, inte nedtecknat med tillräcklig noggrannhet. Han måste fylla i de mörka luckorna med sanningens ljus, inte undvika det som skett och vad som var sant. Inte skriva "bredvid" utan rakt och utan åthävor.

Men hur finner man ord som kan beskriva det obeskrivbara? Kärleken. Det största i livet. Det starkaste.

Bibelläsning var en avgörande del av P O Enquists uppväxt. Han föredrog Gamla Testamentet, det Nya Testamentet var urvattnad som "blåmjölk". Denna erfarenhet har präglat hans språk. Och nu är det tid att återvända till liknelserna. De har funnits i författarskapet sedan decennier. Liknelser, dessa berättelser som innehåller en annan berättelse, som kanske döljer, kanske framhäver andra händelser. Om det döljer eller framhäver ankommer uteslutande på den som berättar, på den som lägger samman och får orden att skapa innebörd.

Liknelseboken heter P O Enquists nya bok och har undertiteln En kärleksroman. Lust och skuld bildar tillsammans en kraftfull kombination. I herrhutarnas tro förenas den sexuella lusten – men då som en längtan in i blodet, in i Frälsarens kropp och Hans fem blödande sår – med den starka skulden.

Frågan blir för P O Enquist – och oss alla: Hur finner man orden, det språk med vilket lusten och kärleken kan skildras? Vittnesbörden blir lätt falsk, hamnar bredvid det avgörande.

Hur skriva om vad som hände på Larssongårdens kvistfria furugolv, där i köket när han var femton år, men "rank" och vältränad? Och hon, den äldre kvinnan – över femtio, men vacker – hjälpte honom in i sig, sakta, först bara två centimeter för att, som hon Ellen sade, säkerställa att hans förhud inte var för trång, med lugnande ord hjälpte honom in i sig själv, och han då liksom upptäckte att det går att vara fri och frälst på en och samma gång. På ett sätt där den grymme guden inte lade sig i livet. Att röra sig där i landet där lust och synd "ormade sig om varandra", det "var oerhört upphetsande".

Att försöka skildra kärleken blir som den söndersupne Sibelius åttonde symfoni, något fattas, det blir aldrig klart, ett elakt tomrum lägger sig mellan raderna, det blir aldrig sammanlagt och sant, orden får inte samma kraft som lusten, dess innersta kärna förblir undflyende, gäckande. Kärleken är som något som bränns rakt in i köttet, som "brännjärn i ett djur".

Genom de nio liknelserna, dessa nio kapitel, förmår P O Enquist att skriva kärleksromanen som inte går att nedteckna. Han höjer sig över sig själv.

Här stannar jag, dröjer i stället vid mina egna eftertankar. Jag vill inte. Inte egentligen. Jag vill inte försöka vara distanserad. Inte när jag nu, i en snabbt formulerad recension, skriver om denna P O Enquists nya bok.

Jag är fast. Nästan orörlig. Tankarna rör sig inte längre i mina egna spår. En annans ord bestämmer, skapar bilderna och begrundandena. Hans ord sjunger inom mig med sin unika egen ton, meningarna jag tänker fylls av hans särpräglade språk.

Som jag skrev: Jag är fast. Sådan är – precis sådan – är litteraturen när den är som bäst. Omslutande, absorberande. Jag är innesluten. Det är en storartad och hisnande känsla. Enquist har skrivit en roman av överväldigande lyskraft och bestående värde, en sorts magiskt mästerverk med klarsyn, ärlighet och livsvisdom. Smärtsam. Vacker. Uppkåtande. Gripande. Omvälvande.