Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Katarina Östholm: "Det är som i Bjästa" – därför handlar mordet i Mölndal varken om flyktingar eller trauman

Rikspolischefen är full av ursäkter. Visst är det tragiskt att en person dödats, säger han, men man måste ju ändå tänka på förövaren.
Och jag tänker: "Det är som i Bjästa".

Annons

Rikspolischef Dan Eliasson sitter i direktsändning i tv. Det handlar om mordet på 22-åriga Alexandra Mezher, som jobbade på ett HVB-hem i Mölndal. Hon knivhöggs till döds; vittnen pekar ut en 15-årig pojke på boendet.

En av programledarna ber rikspolischefen att säga vad han tänker om händelsen. Han svarar så här:

"Man blir ju naturligtvis förtvivlad å alla inblandades vägnar. Naturligtvis, den som blir dödad och dennes anhöriga... men också för en enskild ung kille som begår en sån här förskräcklig händelse, va, vad har den personen varit med om för någonting, vilka omständigheter har den killen växt upp under, vad är det för trauma som han bär med sig..."

Det är som i Bjästa. En 14-årig flicka blir våldtagen av en 15-årig pojke. Han döms i tingsrätten.

Men vem får stå med skammen?

Uppdrag Granskning berättar historien om den andra våldtäkten – hur offret skuldbeläggs och misstänkliggörs. Hur förövaren möts med förståelse i skolan, i kyrkan och på facebook. Förståelse – och respekt.

Efter programmet vände det. Pojken och hans familj fick ta emot mängder av hot och hat: Även det, naturligtvis, fullständigt oacceptabelt.

Dan Eliassons ord – ja, inte bara hans ord utan hela hans attityd, hans kroppsspråk, hur han lägger huvudet lite på sned och med mild röst talar om denna "enskilda unga kille" som har det så jobbigt – berättar samma historia.

Utan tvivel har killen det jobbigt. Utan tvivel är det djupt tragiskt för alla inblandade. Utan tvivel vill Dan Eliasson försöka gjuta olja på vågorna när det rasistiska raseriet stormar mot nya höjder och fler oskyldiga blir misstänkliggjorda, anklagade, misshandlade. Eller värre.

Men det handlar inte om förövaren och hans trauman. Det handlar inte om att han råkar bo på ett HVB-hem. Det handlar inte om att han är tonåring eller flykting, ung eller gammal. Det handlar inte om hans nationalitet. Det går mycket djupare än så.

Det handlar om att hon som dog var kvinna. Och att mördaren var man.

Det här är inte ett på något sätt unikt fall, i Sverige eller någon annanstans. Våld och dödligt våld mot kvinnor är vardagsmat i världen. Svenska män utgör inget undantag i statistiken. .

Rikspolischefen, en man med enorm status och stor makt, är en del av ett mönster när han knappt omnämner offret. När fokus hamnar på gärningsmannen, med förklaringar och ursäkter som ett brev på posten.

Det är ju en bra kille, egentligen, som haft lite otur i livet kanske.

Det finns många män som står emot, som genomskådar. Som polisinspektör Anders Karlsson i Göteborg, som offentligt tar avstånd från rikspolischefens agerande och uppmanar honom att begära avsked. I ett uttalande i GT säger han:

”Jag ber alla brottsoffer om ursäkt för att min högste chef är Dan Eliasson. Jag ber alla om ursäkt för att hans tankar först och främst går till gärningsmannen och inte till brottsoffret. Förlåt.”

Fotbollsvåldtäkten i Ohio är ett annat exempel. Där ett gäng tonåriga fotbollsspelare bar runt på en medvetslös 16-årig flicka och våldtog henne gång på gång. Men trots att det fanns filmbevis, trots att två tonårspojkar dömdes för våldtäkt – vad hände?

Många i lokalsamhället sluter upp bakom gärningsmännen. Försvarar dem. Det är ju fina pojkar, fotbollsspelare i stadens stolthet – laget Big Red. När det gäller flickan radas de försvårande omständigheterna upp – berusningsgrad, klädsel, tid på dygnet. Kort sagt får hon skylla sig själv.

Och på närmare håll: Dottern till en av mina vänner gjorde slut med sin pojkvän. De träffades för att tala ut. Han accepterade inte att hon lämnat honom, han blev argare och argare och till sist våldtog han henne. Han dömdes i tingsrätten – men det fanns de som tyckte att det inte hans fel. Att han egentligen inte borde dömas. Han hade det så jobbigt. Mådde så dåligt.

När flickans faster fick höra talas om fängelsestraffet blev hon tyst i några sekunder. Sedan sade hon:

"Stackars pojke. Han som är så fin."

Det är som i Bjästa. Det är som i Ohio. Det är som i Mölndal. Det är som i ett hus nära dig.

Det är som i de miljontals fall av översitteri, maktmissbruk, misshandel, våldtäkt och dödligt våld som kvinnor världen över drabbas av. Varje dag. 365 dagar per år. Överallt.

Men det är klart, det är ju bra killar allihop. Egentligen.

* * *

Läs mer: Skandalomsusade filmen "Flocken" belönas med Guldbagge

"Flocken" JK-anmäls för förtal

Guillous löfte till familjen i Bjästa: "Stäm dem. Behöver ni pengar så ring mig."