Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Katarina Vikström: Efter dödsfallet på Bergsåker vill jag inte vara en nagel i ögat på travet – utan på de som inte sköter sig

Torsdagskvällen var ingen bra kväll på Bergsåkerstravet. En åttaårig till synes frisk valack dog under ett av loppen. Senare framkom också att tre kuskar samma kväll stängdes av och bötfälldes på grund av felaktigt bruk av körspö. För ytterligare en kusk stannade det vid böter för samma förseelse. Två av de utsatta hästarna konstaterades efter loppen ha märken på kroppen och enligt tidningen Travronden har den sortens märken på svenska tävlingshästar nu uppmärksammats fyra gånger på mindre än fyra veckor.

Jag har nyligen ifrågasatt en del företeelser inom travsporten på annan plats i den här tidningen. Det har rört sig om tvingande selningsfunktioner, spö- och eldrivning, dopning, bränning och det hittills enda kända svenska fallet av nervsnittning. Jag har även berört handeln med skadade och förbrukade hästar, tidig avlivning och masstransporterna till Sydeuropa. Nu gör jag det igen, men jag vill inte vara en nagel i ögat på travet, eller på alla traventusiaster som tar väl hand om sina djur. Jag vill möjligen vara en nagel i ögat på de som styr utvecklingen inom sporten och på de kuskar, tränare och hästägare som inte sköter sig, och jag ska förklara varför.

Svenskarna är ett hästälskande folk och det finns mängder av travskolor från Boden i norr, via Sundsvall, till Malmö i söder, där tusentals knattar från fyra år och uppåt drillas i allt från att närma sig hästarna på ett fint sätt, till att inta sulkyn och få hjälp med att ta kör- och montélicens. Det finns också ett 15-tal gymnasieskolor med travinriktning.

Av den anledningen måste travet sopa rent i och utanför stallen, annars lovar jag att fler än jag kommer slå bakut. I en tid när djurrättsfrågorna står högt på agendan är det märkligt att vi i princip dagligen ser hästar bli slagna i olika tv-sändningar. I maj förra året skrev travprofilen, och tidigare amatörkusken och journalisten, Lennart Persson en debattartikel i Expressen efter en rå hästmisshandel under ett lopp på Örebrotravet: "Hästarna har hamnat i underläge. Spelet är viktigare. Enskilda tränares och kuskars framgångar kommer före. Hästarna sätts på undantag. Girigheten slår alltid nya rekord.”

Jag tror det är en bra sammanfattning.

Förra året dog sju travhästar i det här landet under pågående lopp och i samband med träning i hårt tempo. Tre veckor in i 2021 har två hästar gått samma öde till mötes. Årets första dödsstörtning skedde på Åbytravet då ett fyraårigt sto som ledde fältet segnade ner, och i torsdags var det alltså dags igen, i Bergsåker. Om dödsfallen, eller delar av dem, berodde på att hästarna pressades är oklart. Det är också svårt att få ut information om obduktionsresultaten eftersom de inte är offentliga.

En del travälskare har velat tygla mig när jag har skrivit om de här frågorna. Jag har beskyllts för att vara dum, okunnig och bedriva en häxjakt. Eftersom jag växte upp inom travet betraktas jag av vissa också som en svikare. Själv kan jag tycka att det finns andra som borde få den stämpeln. Nämligen de som sviker hästarna och det uppväxande släktet. De som utbildar sig i konsten att vårda, värna, köra och rida världens kanske vackraste och mest älskvärda varelser. Jag har ingenting emot travet så länge sportens företrädare minimerar risken för ovärdiga inslag och skrämmande upplevelser.

Katarina Vikström, reporter och uppväxt i travfamilj

Läs även: Travet måste ifrågasättas - och varför inte av mig?

Läs även: Vad händer med den utdömda hästen nu