Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kicki Gustafsson: Självbilden stukades när varken jag eller mitt öra var unika

Annons

Nyligen besvärades jag av ett diffust obehag i mitt högra öra. Det kändes som om jag då och då hade en svullnad innanför trumhinnan, eller en knepig sorts lock.

Nu ska här genast sägas att jag inte är någon öronläkare. Jag har aldrig ens hållit i ett otoskop, det där instrumentet som används när man ska titta in i öronen, men å andra sidan är det ju väldigt besvärligt, för att inte säga omöjligt, att använda det på sig själv.

Att jag ändå tyckte mig kunna avgöra att den där svullnaden skulle befinna sig just innanför trumhinnan kan man med all rätt tycka var lite märkligt, men jag är i alla fall expert på att känna hur jag själv känner mig, och nu kände jag att mitt öra inte var som det skulle.

Men vad var det jag upplevde? En klassisk öroninflammation? Hörselgångsinflammation eller något annat svårdefinierat som kan klumpas ihop under etiketten extern otit? Var det något annat, mycket värre och farligare, som växte där inne?

Innan mina funderingar hann växa fram till en galopperande panik ringde jag hälsocentralen. Vid försök nummer 7 kom jag äntligen så långt att jag fick ställa mig i telefonkö, men inte någon gång under de 35 minuter jag fick vänta blev jag erbjuden alternativet att bli uppringd.

Men kötiden var ändå inget jag orkade hetsa upp mig över eftersom jag till slut fick tala med en utbildad och tillmötesgående person som tog mig och mina symptom på allvar. Det kändes nästan som en utmärkelse när hen menade att jag var en perfekt kandidat för hälsocentralens lättakut.

Tänka sig! Jag behövde bara åka dit, anmäla mig och sedan vänta en stund (inte alls lika länge som i telefonkön).

En distriktssköterska lyssnade noga på vad jag hade att säga, tog fram ett otoskop, konstaterade att vänster öra såg fint ut, men att jag nog hade en vaxpropp i det högra.

En vaxpropp? Hos mig? I mitt öra? Kunde det verkligen vara något så banalt, ja, närmast enfaldigt som orsakat mina besvär?

Varken jag eller mitt öra var ju unikt

Jag fick därför inte träffa en läkare och blev heller inte föremål för någon intressant konferens med lärda deltagare från hela världen. I stället rekommenderades jag ett besök på det närliggande apoteket där man enkelt kan köpa receptfria medel som löser vaxproppar.

Till skillnad från ett otoskop är dessa medel avsedda för att man själv ska kunna använda dem, och de kräver ingen utbildning. De tryckta instruktioner som följer med i förpackningen är så ingående och detaljerade att det i princip är omöjligt att göra fel.

Men ingenstans på bipacksedeln står det något om man hur man putsar upp sin stukade självbild. Varken jag eller mitt öra var ju unikt! Och borde jag inte själv ha förstått att det var en vaxpropp det handlade om, i stället för att ägna 35 minuter av mitt liv som aldrig kommer tillbaka åt att vänta i en telefonkö?

”Det finns många fördomar och myter kring vax i öronen”, läser jag på hemsidan hos ett av företagen som tillverkar propplösare. ”Det kan vara att det känns smutsigt med öronvax, att man är smutsig om vaxet syns, att man vill ta bort vax och att man måste tvätta sig ordentligt inuti öronen.”

Allt det där kan jag tyvärr skriva under på, trots att jag vet att öronvax är fullständigt naturligt, nödvändigt och något som alla människor har, till och med kungen och faktiskt även Zlatan.

Men öronvax är i mina fördomsfulla ögon något äckligt. Så trots att jag mer än väl vet att man inte ska peta sig i öronen med bomullspinnar, gör jag det ändå. För att det känns som att jag är smutsig och ohygienisk om vaxet skulle synas.

Men nu har jag lärt mig en läxa, och händer det igen kommer jag förhoppningsvis höra inom mig vad jag ska göra!