Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Klarspråk om kärnkraften

Annons

Återigen är en livfull inrikespolitisk vecka till ända. Den mest spännande händelsen var enligt min mening Maud Olofssons uttalande på Industridagen (i måndags), där centerledaren slog fast att kärnkraften kommer att vara viktig för svensk energiförsörjning under lång tid framöver. Näringsministern gick så långt att hon utsåg kärnkraften till ett av de ”tre ben” energipolitiken vilar på.

Naturligtvis stod det inte på förrän kritiken kom från både kärnkraftshatare och kärnkraftskramare. De sista, representerade av bland annat Svenskt Näringsliv, reagerade över Olofsson inte tog ”chansen att räta ut frågetecknen kring energipolitiken”.

Så heter det i ett tämligen gnälligt pressmeddelande från Svenskt Näringsliv, där det vidare sägs att orden måste ”följas av handling”.

Håhå jaja, det är till att inte vara nöjd. Jag för min del är överväldigad att centerpartiets ledare så klart satt ned foten i frågan. När Olofsson förklarar att hon ”kan leva med kärnkraften” är det ett budskap som inte kan missuppfattas.

Signalen är klar och tydlig om att Sverige under denna och en nästa alliansregering kommer att bevara och rimligtvis satsa på ny kärnkraft. Detta parallellt med en utveckling av förnyelsebara energislag.

Min tro är att energi och miljö kommer att bli en mycket viktig, kanske helt avgörande, fråga under valrörelsen 2010.

Alternativen är å ena sidan en enig alliansregering som vill behålla svensk kärnkraft under överskådlig tid. Å den andra sidan en ständigt käbblande opposition där oenigheten är på väg att bli ett signum – något som är tydligt inte minst i synen på kärnkraft.

Efter att alliansen passat i frågan om kärnkraften tycks det nu som om den är klar att komma överens också på detta område. Det behövs om Sverige på allvar både skall klara ambitionerna att sänka utsläppen av växthusgaser, och samtidigt tillgode se landets näringsliv och därmed medborgarnas behov av energi till rimliga priser.

Redan idag är vi stora producenter och konsumenter av el från kärnkraft och vattenkraft. Men när vattenkraften i det närmaste har nått taket för sin kapacitet (utan en utbyggnad av de fyra orörda Norrlandsälvarna) – är potentialen för en kärnkraftsutbyggnad enorm. Och detta är en resurs som kommer att behövas om vi menar allvar med att göra oss av med det stora beroendet av olja, kol och gas.

Alla scenarier pekar mot en stigande svensk elkonsumtion och detta förhållande är ingenting som kan mötas med aldrig så vällovliga satsningar på till exempel utbyggd vindkraft. Det enkla skälet är att kostnaderna är så höga . Vi kan inte helt och hållet subventionera oss själva ur vårt stigande behov av energi samtidigt som vi drastiskt minska användningen av fossila bränslen. Och i sammanhanget ryms definitivt inte en svensk kärnkraftsavveckling.

Jag menar att också om vi kunde bortse från klimathotet – så skulle vi vara tvungna att utveckla kärnkraften. Råolja är helt enkelt en alldeles för värdefull produkt för att eldas upp, detta alldeles oavsett om det sker i villapannor, bensin- och dieselfordon, eller kraftvärmeverk.

Och bortsett från klimatpåverkan är det ett faktum att utsläppen från fossila bränslen varje år kostar ett okänt antal liv runt om i världen. Om det handlar om tiotusental eller hundratusental förblir en spekulation, men vid en riskanalys lär man gissningsvis kunna stapla tiotals Tjernobylolyckor på varandra utan att komma upp i dessa skador.

Luftföroreningarna från fossila bränslen dödar och skadar. De innehåller sot och bensen som ger cancer, toluen och xylen som påverkar det centrala nervsystemet. Därtill mycket små partiklar som leder till nedsättning av lungfunktionen, marknära ozon, svaveldioxid, kolmonoxid och kvävedioxid, detta ger i sin tur astma, nedsatt immunförsvar samt hjärt- och kärlkramp etcetera.

Min förhoppning är vidare att vi under nästa och kommande mandatperiod, får en energipolitik som förmår att ge den svenska industrin förutsättningar att möta en allt hårdare internationell konkurrens, samtidigt som Sverige kan dra sitt strå till stacken för att minska energianvändningens klimatpåverkan.

Därför är jag så här långt mycket nöjd med att industriminister Olofsson sagt sig vara beredd att använda också det tredje benet för att vi skall komma fortare framåt.