Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kompositören Adolf Fredrik Lindblad borde uppvärderas – intressant person i intressant tid

Eva Öhrströms bok om Adolf Fredrik Lindblad har en mängd kvalitéer utöver själva berättelsen om kompositören, skriver Bertil Lindström.

Musikforskaren Eva Öhrström levererade ett mästerverk år 2016, när hennes bok om Adolf Fredrik Lindblad publicerades. Professorn emerita fick välförtjänt beröm i ett antal recensioner.

Förvisso handlar boken om det som står i boktiteln, det vill säga Adolf Fredrik Lindblad. En tonsättare och hans vänner. Ändå: Öhrström gav sig själv också ett ”sidouppdrag” som allmänhistoriker. I bokens olika kapitel finns berättelser där man får lära sig mycket om svensk, europeisk och nordamerikansk historia under 1800-talet. ”Sidouppdraget” har genomförts på med stor framgång också i meningen att berättelsen om Lindblad fått högre kvalitet än om Öhrström hade avgränsat sig till huvuduppdraget.

Till exempel är Lindblad bara ett av många bevis på att det gick att göra klassresor också i den tiden, även för utomäktenskapliga barn som Lindblad själv var. Han kom att växa upp son fosterbarn hos moderns svåger. Här följer några andra fenomen ur allmänhistorien:

Att resa på 1820-talet respektive på 1870-talet

Det går att notera den mycket stora förändringen i villkoren för resor mellan 1820- och 1870-talet: I kapitel 3, ”Tysklandsresan 1825 -1827 och nya vänner” finns olika resenärers skildringar av hur resan gick till. Förutom Adolf Fredrik kan bland resenärerna nämnas Malla Silfverstolpe med kammarjungfru, Erik Gustaf Geijer och Per Daniel Amadeus Atterbom. Kvinnorna satt i resvagnens kupé. Männen turades om med att fungera som kusk och utomhussittande kuskbiträden. Under resan förekom ett antal båttransporter, bland annat på Rehn.

På sid 347 berättas om ett besök sommaren 1875 I Östergötland hos Adolf Fredrik av violinisten Joseph Joachim. Adolf Fredriks dotter, Lotten von Felitzen möter Joachim vid järnvägsstationen i Linköping och tar honom med till Lövingsborg ett par mil från stationen. Även om hon själv kanske inte höll i tömmarna verkar det som om Lottens make Urban närmast var tacksam att Lotten åtog sig uppgiften att skjutsa gästen.

Extrem kvinnosyn

Även om det fanns män också då, som verkade för att kvinnor skulle få göra sig gällande – och som hade framgång i sina strävanden – hade Lindblad en kvinnosyn som var gängse i samtiden. Han var starkt präglad av uppfattningen att kvinnor inte skulle utsättas för offentlighetens blickar. På sid 295 – 298 i boken berättas om en episod, som får Lindblad att framstå som extrem i detta hänseende:

Hans dotter Lotten var en mycket skicklig pianist och samarbetade med sin far som musiklärare. I vänkretsen spelade hon tillsammans med framstående musiker – troligen bland annat med Joseph Joachim i Lövenberg 1875. Adolf Fredriks vän, Felix Mendelssohn, hade ungefär samma uppfattning i förhållande till sin syster, Fanny Hensel, men det fanns inte liknande episoder i Mendelssohns fall.

Vad hände då 1855, när Adolf Fredrik fick ett vredesutbrott, som sedan fortsatte i en irriterad brevväxling? Recensenten Abraham Mankell hade publicerat en recension av en uppburen norsk pianist (Tellefsen). I en passus framhöll recensenten att om”… [mamsell] på konserten föredragit Mozarts eldfulla tonsättning, dessa tonbilder hade framstått i betydligt högre färgglans...”. Här var recensenten inte särskilt imponerad av Tellefsen utan framförde att Lotten hade varit ett mer lyckat alternativ.

Konflikten ägde rum samtidigt som det höll på att bli klart att Elfride André – efter lagändring – skulle kunna bli domkyrkoorganist i Göteborg. Sedan ett par decennier hade Clara Schumann varit en högt skattad pianist. I Paris hade Joseph Joachim lyckats Hjälpa Louise Farenc att få samma lön som sina manliga kollegor vid den franska huvudstadens musikkonservatorium.

I det här sammanhanget kan det också vara intressant att nämna att Fredrika Bremer var en av Adolf Fredriks vänner, men det finns ingenting som tyder på att hon talade sin vän tillrätta.

Musikvetarprofessionalism

I bokens olika kapitel finns ibland mycket ingående beskrivningar av instrumentering, tonartsväxlingar, samspel mellan instrument, sångare och instrument etcetera. Delar av texten skulle kunna användas som instruktioner till Master-Class-övningar.

Ett litet exempel (sid 335 – 336): Adolf Fredriks svärson, Urban von Felitzen, hade skrivit dikten ”Nattviolen”, som Lindblad tonsatte. Här finns en ingående beskrivning av hur sången förlöper och hur musiken avspeglar olika stämningar:

"… Vid den dramatiska texten ”O , svart är ena foten, Den andra, , den andra foten vit” ligger melodin i ett lågt register och tonsatt med dramatiska dim-ackord. Vid skildringen av nattviolens uppvaknande lyfter melodin till ett högre register och ackompanjemanget klingar i böljande treklangstrioler..."

Tillägg till Den svenske Schubert (sid 383 - 384)

Mitt tillägg: Adolf Fredrik Lindblad hade – välförtjänt – högt anseende under sin livstid. Därefter har han tidvis fallit i glömska – bortsett från de vokala verken, men okändskapen har reparerats – inte minst tack vara Eva Öhrström.

Bland Lindblads samtida har Franz Berwalds anseende ökat. Det rimliga borde vara att Lindblad och Berwald betraktas som jämbördiga!

Bertil Lindström

LITTERATUR

Eva Öhrström – Adolf Fredrik Lindblad. En tonsättare och hans vänner.

Aros & Norma Bokförlag