Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Konsert: Mindre känd musik visade sig underhållande vid Kammarorkesterns konsert

Konsertrecension
Nordiska Kammarorkestern: Serenata per Diotima
Dirigent: Joachim Gustafsson
Solist: Ann-Christine Larsson, sopran
Tonhallen, torsdag

Annons

Ibland händer det att kammarorkestern lägger ett helt program med repertoar som inte är så välkänd, som inte drar lika mycket publik som Beethoven och Mozart men som ger god utdelning till dem som vågar komma ändå. Så var det i torsdags, då fransk musik hade huvudrollen, sammanhållen av Joachim Gustafsson.

Läs mer: Dirigent och solist

Starten var dock svensk: Halmstadstonsättaren Tommie Haglund hyllade sin lilla dotterdotter genom att skriva en serenad till Diotima, den första kvinnliga filosofen. Alla som sett en baby i ögonen vet hur mycket av både vishet och gåta som tycks finnas därinne, och serenatan var stilla, behaglig musik, lätt men lågmäld, gåtfull och vibrerande och ibland tätnande till eldslågor av energi.

Hector Berlioz sångcykel "Les nuits d´été" är ett omfattande verk, ett orkesterverk med sångstämma mer än sånger med ackompanjemang. Ämnet lär vara kärleken men döden är starkt närvarande, stämningen ofta lite dämpad, uttrycket och harmoniken högromantisk.

Ann-Christine Larsson är säker, välbehärskad; hennes täta, kraftfulla, ljusa och glimrande röst nådde (i alla fall där jag satt) genom de flesta av orkesterns utspel, även i mezzoläge. Hon formar musiken utsökt och ger färg åt dess olika karaktärer; från början när kärleken väcks, når stadiet då den är alldeles utmattande, börjar spricka av trötthet och sorg och vänder igen - i sista sången är det som om döden passerat och paradiset inträtt, en ljus sagostämning.

Läs mer: Nordiska Kammarorkestern

Dämpad är inte direkt Francis Poulencs "Sinfonietta", ett fyrsatsigt verk stort som en symfoni men med betydligt mindre allvar. Den är ett kalejdoskop av musikaliska infall och stämningar där inte så få tycks hämtade från populärscenen, från barer, klubbar och filmens värld. Musiken är fräscht lättsinnig, rapp och pigg, satirisk och komisk med små lätt chockartade tvärvändningar och mycket uppvisning i orkesterspel. Andra satsen är muntert rytmisk, tredje full av små melodier som orkestern liksom gnolar på. Underhållande, roligt och spirituellt, komplext och inte alls lättspelt - men väl styrt och framfört av Joachim Gustafsson och orkestern.