Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konsert: Nordiska Kammarorkesterns säsongsstart innehöll extra allt

/

Konsertrecension
Nordiska Kammarorkestern
Dirigent: Paul Mägi
Solist: Lars Jönsson, piano
Tonhallen

Annons

Nordiska kammarorkesterns konsert på lördagseftermiddagen innehöll allt. Dialog, virtuositet, spänning, vemod, humor och allvar.

För Anders Linds Voices of Sundsvall hade två lärare och många ungdomar från Kulturskolan samt några vuxna, däribland jag, fått lära oss att följa olika kommandon från en monitor under Anders ledning. Ett väldigt vackert verk som jag hoppas hitta på nätet vid tillfälle. En blandning av Pärt och Holst. Vi i gruppen klickade, bammade och skrek av hjärtans lust, och viskade en liten text om Sundsvall som publiken också borde haft tillgång till.

Sedan följde Beethovens 4:e pianokonsert. En fantastisk prestation av både Lars Jönsson och Paul Mägi. Pianot börjar alldeles ensamt vilket är rätt ovanligt. Lars har gjort sina skal- och drill-övningar märker man. Alla passager trillar så hisnande lätt och mitt i värsta vattenfallet bromsar han och orkestern in i ett litet ritardando. Fin kontakt mellan Lars och Paul. Läckra modulationer i kadensen och ett magnifikt slut på första satsen.

Andra satsen börjar som en barsk sorgmarsch. Så kommer pianot så milt och vackert. Det är ett samtal mellan solist och orkester. Stråkarna tassar försiktigt på men till slut segrar pianots mjuka stämma.

Sista satsen är också en fin dialog. Man vet aldrig var temat tar vägen harmoniskt. Lars behärskar både de subtila och de fullödiga klangerna. Som extranummer spelar han en långsam sats ur en pianosonat av Beethoven. Vacker, enkel, lite som en folkvisa.

Alla Beethovenälskare kan lägga datumet 12/11 på minnet. Då har Sundsvalls Orkesterförening en Beethovenkonsert med bland annat hans tredje pianokonsert. Då är det Daniel Stagno, lärare på Kulturskolan, som är solist.

Eduard Tubins Symfoni nr 7. är mustig musik, hotande stämning. Mycket jobb för både musiker och dirigent. Rädda sig den som kan, var känslan när första satsens dissonanta ackord klingade ut. Andra satsen var ett sorgligt vankande med en vemodig, vacker melodi som först presenterades i oboen. Men plötsligt händer något och satsen slutar lite andlöst med toner som droppar ner. Ljusare och ljusare. Piccolan får sista droppen.

Så kommer sista satsen. En obönhörlig marsch i femtakt som bara driver framåt. Mot vad? Flöjterna agerar metronomer ett tag, pukorna dundrar vidare. Inte många ställen att vila på. Jag kommer att tänka på Picassos Guernica.

Jag beundrar orkestern och dirigenten men kunde inte ta verket till mitt hjärta. I stället tänker jag på Anders Lind och Beethoven och går hem fullt nöjd.

Annons