Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det kvinnliga och kriget

/

Härnösands konsthall
Kvinnor och krig
10 september - 9 oktober

Annons

Hur skildrar kvinnor krig?

I ett svensk-finskt samarbete har 15 kvinnliga bildkonstnärer från Västernorrland, Västerbotten och finska Österbotten tillsammans skapat utställningen "Kvinnor och krig", som vandrar mellan de tre länen och just nu befinner sig i vårt län.

Att kvinnor sällan delar mäns fascination för krig var ett av utgångsantagandena, och det bekräftas av resultatet. Här finns inga spår av krigsromantik, inga hjälteberättelser, inga segerrus. Om förklaringen är kvinnlighet eller bara förnuft och insikt är en annan fråga.

Det som finns är i stället en stilla, luftig utställning som ibland, ibland inte, tar tag i betraktaren. Ett problem är att krig är ett slitet ämne, och för att beröra måste man vara lagom nyskapande, inte för lite men märkligt nog inte heller för mycket.

Att vara rakt på sak tycks vara ett vinnande drag. I Evaanna Hertovs "Somalia, Gaza, Kongo", ligger figurer på golvet, svepta i lakan broderade med namn på krigshärdar. Scenen fångar dödens stelhet och onaturliga stillhet och är svår att gå förbi. Margareta Holmlunds 200 "Tårskålar", placerade på en ruffig grov trälåda i kiststorlek, talar samma oundvikliga språk genom mängden: en skål med tårar för varje stupad soldat, varje slaktad son, bror, käresta, make. Malin Simons berg av näsdukar återknyter till samma tema.

Sorg, förlust och förtvivlan är tydliga trådar. Ann-Kristin Källströms "Vänterskor" är kvinnoansikten som stelnat, nästan själva dött i sin uppgivna väntan; som knappt längre vågar hoppas. Men den som mest bryter av, som inte väjt för stridslarm och skjutande, är Lejla Porovic. Hon har själv upplevt kriget i Bosnien och här utgår hon från massakern i Srebrenica 1995, det största massmordet i Europa sedan andra världskriget, då över 8 000 bosniska män och pojkar dödades av den serbiska armén.

I en film mejas människor ned bakifrån ,och det otäckaste är förövarnas oberördhet av dåden, deras vardagliga konversation och rörelser. Bort från filmen flyger fåglar, men de tyngs av sorgens och minnenas halsbojor. Och den fågel som kastar sin skugga på filmduken, som tycks flyga mot den, ser ynklig, skadad, ut. Lejla Porovic svävar inte på målet; hon väjer inte för råheten och det är omöjligt att värja sig mot ljudet av skotten och rösterna.

På ett mer andligt, abstrakt plan rör sig Kirstie Ekelund med sina myllrande målningar. De tycks vänliga: "Striden" är färgrik och vacker som en Sagan om ringen-strid där man vet att de goda ska segra; "Döden" är grå men fridfull.

I Finland är ännu minnena från 40-talet och vinterkriget starka, och här finns vittnesberättelser på film - för mig ett svårtillgängligt grepp i en bildkonstutställning men säkert givande för den som tar steget att krypa in i hörlurar och skärm. Åsa Bergdahls installation är ordrik och tycks vara en feministisk diskussion om offerroll och prostitution som känns svårplacerad i detta sammanhang.

Gunnel Oldenbergs bilder från Palestina är välgjorda, men hos mig väcker de mest skuldkänslor för att jag inte reagerar mer på dem: kanske ett medvetet sätt att visa hur farlig den dagliga nyhetsrapporteringen är, hur den nöter ner vår empati. Vi har sett alltför många bilder från Palestina för att orka känna. Vi vet för lite om krig. Samtidigt vet vi för mycket.

Nej, någon krigsfascination syns inte här; stillhet, död, väntan, uthärdande, sorg är vad som slår en. Och kanske är det just det som är det kvinnligas erfarenhet av krig. Och måhända är det ändå lättare att fånga det än att i konst fånga kriget som sådant; något så förödande, så laddat, så onödigt.

Mer läsning

Annons