Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En skönlitterär utställning

/

Ida Rödén: Kvarvara gård
Sundsvalls museum
1 februari - 23 mars

Annons

Ödegården Kvarvara ligger i Kvarsätt, Medelpad. Men om du åker dit kan det hända att du inte hittar den.

Konstnären Ida Rödén leker med sanningen. Utifrån ett ödehus som hon hittat någonstans - och dokumenterat i fotografier av nästan tömda rum med avflagnade tapeter, bilvrak på väg att slukas av naturen och andra tecken på sorgset förfall - har hon i bild och text konstruerat historien om Kvarvara gård.

Övertygande berättar hon i text, foton och föremål om träpatronen Birger Martin och det hus han byggde till sin käresta; om familjen och deras liv och om tragedin när sex personer mördades 1888.

Tidstypiska föremål ur museets samlingar (som sägs ha kommit dit från gården) - fåtölj, gunghäst, spark, modellfartyg med mera - finns både fysiskt och infällda i de gamla fotografierna, som hon hämtat ur arkiv och mixtrat lite med. För äkthetens skull får vissa personer också sällskap av något de sju tapetlager hon fann i sin ödegård och som representerar olika tidsepoker.

Här skildras familjehistorien med människor i arbete och lek, porträtt, bröllopsbilder och viktiga händelser. Hon hänvisar till källor som ser trovärdiga ut och syr sömlöst ihop sin berättelse; till exempel får tavlan, ett tryck och ingen målning, stå som symbol för träpatronens falnande förmögenhet - fortfarande fint på ytan, men billigt under den.

Ida Rödéns mål är att förvirra, att få oss att tänka, känna och lära oss något om oss själva. Och det gör hon. Visst vinglar perspektivet. Man kommer hela tiden på sig själv med att undra "men är det här sant nu då?" och då har man gjort henne till viljes.

På ett plan kan man se hennes intention som en varning att vara på vår vakt, inte minst i dag när det är så lätt att i både ord och bild tumma på sanningen. Men det här går djupare. Även när det gäller historieskrivning är det ju ofta så här det går till: tolkningar och den egna tidens tänkesätt fyller igen informationsglappen med slutsatser som verkar troliga men som kan vara helt fel.

Det är lite deppigt, för vi vill ju veta. Att fylla hjärnan med sann kunskap är trygghet. Men här påminns vi djupast sett om att vi faktiskt lever hela livet på sanningens rand. Det vi ser, hör och minns är vårt urval och i förlängningen våra konstruktioner. Vem som egentligen sa vad i en viss konversation, och vad man menade, är i efterhand alltid en tolkningsfråga. Vad gäller livet kan vi bara sjunga som Victoria Kahn, verksam vid Teater Västernorrland, när hon på 60-talet var barnsvensktoppssångerska: Ja, det är nästan sanning.

Så blir Ida Rödéns utställning skönlitterär, och på ett museum till på köpet. Bara det är en utmaning.

Mer läsning

Annons