Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tydligt och skarpt men ändå gåtfullt

/

Galleri C, Bölevägen, Sörberge
Måleri av Eva Norberg
18 mars - 9 april

Annons

Hällristningarna är mänsklighetens första utkast till bildkonst; tekniskt enkel sedd med vår tids ögon men med en innebörd som inte kan veta något säkert om.

Till denna urkonst återknyter Sundsvallskonstnären Eva Norberg såväl i sina vävar som i några av de målningar hon nu visar hos nystartade Galleri C i Söråker. Men det är som om hon har dragit allt några snäpp längre. De djupperspektiv hon lyckas skapa genom sin skarpa måleriteknik, och ibland genom att ställa kontrasterande färger mot varandra, gör målningarna starkt tredimensionella. Den ruggade stenytan, genomlöpt av sprickor; de nedristade mönstren i bjärt rött; allt inbjuder till att gå fram och känna på dem.

De varelser som befolkar denna värld har fått något av gudaväsen över sig. Deras lemmar växer till tentakler och åskblixtar, de omges av en nästan osynlig värld av djur, som efter en stund syns komma springande liksom i en annan dimension. Och gåtfullheten får ytterligare en kittlande dimension av att hon låter fragment av dessa stenar resa i rymden, bland nebulosor och stjärnstoft, liksom de kodade meddelanden mänskligheten sänt upp i rymdfarkoster. Hur ska bilderna tolkas i den miljön, av okända mottagare? Hur skulle vi själva tolka dem om de kom till oss? Ett tecken på liv - men vilken sort? Ett medvetet kontaktförsök av en framgångsrik civilisation - eller en spillra av en gammal, söndersprängd?

En smula av gåtfullheten går också igen i husen. De är gamla, sagoaktiga, färgglada och lite medfarna. Deras toppiga skorstenar och högst personliga fönster och dörrar gör dem nästan mänskliga; de får ansiktsuttryck av glad, ledsen och surmulen och det är de som utgör livet i bilden, där de envetet och ensamt klamrar sig fast på karga, otillgängliga och fientliga platser. De har livets outtröttlighet och, liksom hällristningsbilderna, lyser de av kontrasten mellan den döda stenen och det som bär livets och skapandets signatur.

De sprakande, hisnande landskapen, med eller utan hus, är utställningens tredje huvudpart. De är också gåtfulla, fantasyaktiga: "Landscape" med sina vildsinta berg, kala men så höga, branta och skulpterade att de kunnat vara förstenade trollkarlar i svepande mantlar som nu tyst ruvar över platsen. Eller "Still waiting", det tillika hisnande men grönskande berglandskapet, där en kameleont tonar fram när man betraktat bilden en stund. Det är dramatiska bilder, vilsamma att titta på men med uppmaningar till handling, lockelse till äventyr; som om man direkt vill resa in i bilden på den lilla älven.

Till det yttre, till färg, form och skärpa, är dessa bilder hur tydliga som helst. Och ändå är de så fulla av gåtor.

Annons