Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Urbana landskap

/

Galleri Lustgården, Alnö
25 maj - 2 juni

Annons

I Lions konstrunda till helgen är Galleri Lustgården en av de östligare utposterna. Men här står utställningen kvar under hela nästa vecka.

Eivor Schultz, som tidigare ställt ut rakubränd keramik här, visar nu hästar och hus i stengods utan glasyr och med lite grövre ytor. Strukturen kontrasterar så mot den ömsinthet som de hästformer utstrålar, som hon aldrig tröttnar på att utforska.

Att hästarnas ben liksom fortsätter ner i ett block ger effekten att kroppen blir lite sammanpressad och hästen blir högre: den får en resligare, mer luftig som lite drar mot hennes humoristiska och naivistiska höghus.

Men hos hästarna gör benblocken också att deras flyktighet bromsas och styrkan tonas ner: de står fast på plats, låsta i sina block och i kombination med de mjuka rörelserna - graciöst böjda nackar, känsligt framsträckta nosar - blir dessa hästar ödmjukt, nästan rörande djur.

Anna Kollberg går nära med sin grafik och söker sina motiv i en mikrovärld. I storstäder som Hong Kong, London och Paris, något av det mest urbana och människopräglade som finns, hittar hon en form- och färgvärld som i det lilla närmar sig naturens linjer. Färgskiftningarna i en betongvägg är en miniatyr av ett fjällandskap. I en annan bild kan man tycka sig se en trädstam växa upp, i en tredje en sandöken eller ett flodland sett uppifrån. Dessa är landskap, fast hämtade i urban miljö.

Det hon dras till är sprickor, rostfläckar, lavangrepp; krackelerade väggytor, avskavd färg, halvt avrivna pappersflagor och halvt utsuddade fragment av skrift. Det är inte den fräscha, nya stadsmiljön, den vi gärna visar upp som ett monument över människans färdigheter: det är den nedgångna, sjaskiga staden, den som människan tappat kontrollen över, som visar all denna variation. I det skadade, skarvade och lappade uppstår färgspel, strukturskillnader, repors slumpmässiga mönster; detaljer och åter detaljer.

Inte för att detta skulle kunna vara naturens verk: den sätter inte fyra färgfläckar i rad, knyter om snören eller bygger räta vinklar. Men när Anna Kollberg tvingar oss att titta närmare på detta kan man fråga sig varför vi upplever sådan variation som degeneration, medan det utslätade, vinkelräta och glänsande, det som saknar omväxling, är fräscht?

Säkert har det med vårt kontrollbehov att göra. Därför blir bilderna också en mild kritik mot vår kontrollhysteri och vårt högmod genom att visa att människan är liten, att naturen alltid segrar till slut och att den dessutom är den större konstnären.

Annons