Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konsten att göra skillnad

Annons

Den rumänske Europaparlamentarikern Dumitru Zamfirescu har i de senaste 541 omröstningarna i parlamentet inte röstat nej en enda gång, skriver den tyska tidskriften Der Spiegel. Det innebär att han ofta stödjer förslag som står i direkt konflikt med varandra. Men genom att närvara i parlamentet och delta i många omröstningar blir Zamfirescu berättigad till bonus utöver grundlönen.

Den här typen av historier har länge bidragit till bilden av Europaparlamentet som en meningslös diskussionsklubb för överbetalda politiker. Det leder både till lågt valdeltagande och utbrett proteströstande i så gott som alla medlemsländer.

Men de senaste åren har inneburit stora förändringar sett till Europaparlamentets roll. I och med Lissabonfördraget är parlamentet i de flesta frågor en lika viktig aktör i EU:s lagstiftningsarbete som medlemsländernas representanter i ministerrådet. Vilka vi skickar till Bryssel och Strasbourg är med andra ord viktigare än någonsin.

En av de svenska parlamentariker som utnyttjat möjligheterna att göra politiskt avtryck som Europaparlamentariker är Piratpartiets Amelia Andersdotter. I stället för att sitta av mandatperioden, som många politiker som blir invalda med proteströster i ryggen, har Andersdotter tvärtom lyckats göra verklighet av sina idéer.

När Europarlamentet förra sommaren röstade nej till ACTA-avtalet, som skulle ha inneburit stora integritetsinskränkningar och mindre frihet på nätet, var det resultatet av ett omfattade påverkansarbete, där Andersdotter var den centrala aktören när det gällde att övertyga parlamentariker från både höger och vänster att rösta nej. Utan detta är det inte osannolikt att de stora partigrupperna – socialdemokrater, konservativa och liberaler – hållit fast vid sin ursprungliga ja-linje, trots folkliga protester.

Ett annat exempel är Christofer Fjellners (M) och Isabella Lövins (MP) arbete för att reformera EU:s fiskepolitik och stoppa utfiskningen av världshaven. Det senaste året har parlamentet, tack vare Fjellner och Lövin, röstat igenom en rad förslag för att begränsa både fisket och subventionerna till nya fiskefartyg. Det är åtgärder som på sikt har förutsättningar att kunna bidra till att rädda de hotade fiskebestånden.

Detta illustrerar möjligheterna för enskilda politiker att göra skillnad i EU-sammanhang. Men det pekar också på något viktigt för oss som väljare.

När vi väljer Europaparlamentariker i maj nästa år räcker det inte med att se till partitillhörighet eller kändisskap. En kändiskandidat, som Kristdemokraternas Lars Adaktusson, kan säkert hålla fina tal om att begränsa byråkratin i EU. Men vilka konkreta åtgärder vill kandidaterna se och hur har de tänkt arbeta för sina reformförslag i ett parlament där påverkansmöjligheterna till skillnad från i den svenska riksdagen inte kommer genom att vara en tyst och lojal kugge i ett partimaskineri?

Det är frågor vi som väljare måste börja ställa till partiernas EU-kandidater, om vi vill se ett mer demokratiskt EU.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv artikel
Annons