Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Konsten att utveckla superkrafter

Annons

Mexiko 1994. Den gamla jeepen hackar sig fram på åsnestigen nerför berget. Chauffören har insisterat på att bilen ska vara packad till bristningsgränsen innan vi ger oss av, så där sitter vi nu och skaver våra kroppar mot varandra. De som inte har lyckats pressa sig in klamrar sig helt sonika fast i takräcket. Själv sitter jag på golvet, inkilad mellan några andra passagerare, och känner mig nöjd. Jag skattar mig till och med lycklig. Här nere slipper jag nämligen uppleva den skräckinjagande utsikten – en stupande brant på vänster sida. Det finns förstås inget skyddsräcke och åsnestigen är just en åsnestig. Smal och stenig.

Ungefär tjugo minuter efter avfärd, när jag sitter och småpratar med en medpassagerare, kränger bilen plötsligt till och börjar skena. I samma ögonblick som chauffören skriker något obegripligt blir det helt blankt i mig. Vad som sedan händer eller hur det går till vet jag inte, men i nästa sekund finner jag mig själv stående på vägen, i tryggt förvar. Jag har tydligen lycktas nästla mig ur bilen på något sätt och hoppat. Nu står jag och ser bilen obönhörligt rulla mot stupet medan jag vrålar ”hoppa” till de andra.

Först när det ena framhjulet redan hänger över kanten får chauffören stopp och snart är läget under kontroll igen. Resten av färden som jag för säkerhets skulle tillbringar stående i dörröppningen, kontemplerar jag det faktum att jag: ett – för bråkdelen av en sekund har sett döden i vitögat, och två – nog har en superkraft. Jag kan ju tydligen teleportera mig. För hur ska jag annars förklara min ögonblickliga förflyttning?

När jag i efterhand tänker på den här och liknande händelser så kan jag inte låta bli att undra om det kan vara så att vi alla har superkrafter. Att vi alla egentligen är superhjältar, vi vet bara inte om det. För tänk om det är så att det bara är föreställningen om vår egen begränsning som hindrar oss från att få tillgång till dessa krafter. Det kanske är först när vi hamnar i en extrem situation som bojorna som håller den där kraften i schack sprängs itu. Låter oss bli ett med elementen. För jag menar, hur många har inte någon gång förvandlats till Hulken?

Medveten närvaro, läser jag, är att acceptera nuet och ge sig hän. Jag har egentligen ingen aning, men kanske var det vad jag gjorde den där gången. Ett hastigt överlämnande åt nuet utlöst av en överlevnadsreflex. För eftersom nuet är en tidlös dimension så kunde jag så att säga bortse från det faktum att det borde ha tagit tid för mig att utföra det där konststycket. Flummigt? Ja, absolut. Men icke desto mindre intressant eftersom det väcker frågan om vad vi egentligen är kapabla till.

Det sägs att allt vi kan föreställa oss, kan vi också skapa. Allt vi kan drömma, kan vi också bli. Jag antar att det enda som då egentligen fattas är att vi börjar tro på det också.

Victoria Engholm