Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kritik mot GT som nationalberättelse

Shlomo Sand: Skapandet av det judiska folket
Voltaire publishing

Alla nationer bygger på myter som förklarar varför ett visst folk finns och hör samman. Sverige grundar sig på berättelser som den om hur Gustav Vasa åkte skidor mellan Sälen och Mora, och hämtades tillbaka av dalkarlar som ville ha frihet från danskarnas förtryck.

Israels nationalberättelse handlar också om varför landet har rätt att existera. Den definierar upp det judiska folket som ättlingar till Bibelns israeliter, som kastades ut från sitt hemland av den romerska ockupationsmakten efter ett uppror år 70 efter Kristus. Utspridda över hela världen upprätthöll judarna sin religion och sin kultur för att efter två tusen år av förtryck återvända till sitt hemland.

Shlomo Sand, professor i samtidshistoria vid universitetet i Tel Aviv, förkastar i sin bok "Skapandet av det judiska folket" det mesta av den berättelsen som en konstruktion.

Det går inte att läsa Gamla Testamentet som en historisk källa. Sand pekar på att de arkeologiska och historiska bevisen inte finns för någon stor folkvandring ut ur Egypten eller för något stort judiskt kungarike under David och Salomon. Gamla Testamentet skrevs många hundra år efter de händelser det säger sig beskriva, och är snarare kommentarer till sin egen samtid.

När upproret i Jerusalem slogs ned förvisades några judar, men definitivt inte alla. Det hade slagit sönder Palestina ekonomiskt, och då hade ingen betalat skatt. Snarare fanns judiska församlingar i hela romarriket sedan tidigare, främst för att många konverterade till judendomen. Vad hände med judarna i Palestina? Sand skriver att de flesta senare konverterade till islam. Det finns fog att anta att många av dagens palestinier är mer besläktade med de gamla israeliterna än de judar som utvandrade.

Kazarerna var ett ryttarfolk av turkiskt ursprung som levde mellan Volga och Kaukasus. Någon gång på 800-talet antog kungen och adeln judendomen som sin religion. Frågan är hur många av kazarerna som blev judar? Sand anser att det måste ha varit en betydande mängd, den stora judiska befolkningen i Östeuropa kan inte förklaras med invandring från Tyskland. Kazarfrågan är särskilt kontroversiell då 90 procent av alla dagens judar stammar från Östeuropa.

Boken har väckt stor kontrovers och blivit en bestseller. Egentligen har alla folk uppstått genom kulturblandning och religioner har förändrats under historiens gång. Om inte annat visar de svarta judarna från Etiopien på spännvidden bland dem som uppfattar sig som judar.

Den som förväntar sig rafflande populärhistoria blir besviken. Ämnet är fascinerande men tungrott skrivet. Sand går in så mycket på att beskriva vad som inte är judiskt, att det är svårt för en oinsatt läsare att förstå vad som utgör den judiska kulturen till att börja med. Den svenska översättningen av Ulf Gyllenhak gör boken mer tillgänglig.

Sand är orolig för att om Israel definierar sig som ett samhälle grundat på att en religion och en etnicitet hör ihop till en enhet, så kommer Israel inte att bli ett öppet och modernt samhälle. Det kommer att stänga ute de israeler som inte är, eller som författaren, inte vill vara judar. En modern stat måste vara till för alla, oberoende av vilken tro eller härkomst dess medborgare har, för att ha en framtid och fastna i historien.