Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kritiskt tänkande är livsviktigt

Annons

Vetenskapliga rön gör gällande att man håller sin hjärna i trim genom att styrketräna på gym. Det är bra, inte bara för musklerna utan också för diverse andra vitala organ. Det här måste man ju tro på för det har dom visat på TV!

Det påstås att undervisningen i dagens skola mycket handlar om att fostra ungdomarna till kritiskt tänkande och att ifrågasätta allting. Hur ska de arma ungarna kunna det när till och med höga vederbörande på Karolinska Institutet gick på en blåsning och blev duperade och manipulerade av en charmig charlatan, nämligen mannen med plaststruparna.

Hur mycket ska man tro på av det man hör och läser. Det beror förstås ofta på vem som har hållit i pennan. Jag har nyligen avslutat en studiecirkel om drottning Margareta och den heliga Birgitta. Någon gör gällande att Birgitta var en maktgalen hysterika, medan andra hyllar hennes storhet. Vi var dock rörande eniga om att världen nog sett annorlunda ut om kvinnorna hade fått bestämma.

Kursen gav onekligen mersmak, men det ganska hopplösa med att försöka studera nu för tiden är att ingenting fastnar. När jag vänder blad har jag redan glömt vad som stod på föregående sida. Jag tränar faktiskt minst en gång i veckan, men ovanstående gymnastiska övningar tycks inte hjälpa mitt närminne.

Det där med att ifrågasätta allting är lite trist. Det betyder ju att man ständigt ska gå omkring och vara kritisk och misstro det du hör och läser. Det är jobbigt med människor som ständigt ska opponera sig, men i dagens mediebrus är det nog viktigare än någonsin att ifrågasätta.

Sedan är det ju upp till var och en vad man vill tro på. I höstas halkade jag in på lite politik med en av mina invandrarvänner från en före detta sovjetstat. Hon kunde inte förstå varför eritreaner utan vidare fick uppehållstillstånd medan hon och hennes familj hotades av utvisning. Jag sa någonting i stil med att svenskar alltid haft en historisk rädsla för våra grannar i öst, och Putin kunde man inte lita på. Jag förstod att familjen enbart tittade på ryska program där propagandan genomsyrar utbudet, och allt ont kommer från väst. Det är skrämmande hur människor här i lilla Sundsvall är så avskärmade från verkligheten.

Men vad är det som säger att min verklighet är sannare än hennes? Hur kan jag vara så säker på det? Hon var ju så övertygad om sina "sanningar”. Vi är egentligen indoktrinerade att misstro allt som inte är förankrat i den västerländska demokratin. Kritiskt tänkande eller inte. Man kan ju undra vad de ägnar sig åt "over there”? Det är väl ändå skrämmande hur massorna jublar åt en sån populistisk pajas som Trump. Hur är det möjligt? Och hur var det möjligt med kirurgen på Karolinska? Och inte minst, hur var det möjligt att falla för den lille mannen med mustaschen från Österrike. Massorna har aldrig rätt lär Ibsen ha sagt.

Jag vill helst tänka gott om mina medmänniskor, men ett visst mått av skepsis skadar inte.

Lisa Lindsström