Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika av Anita Jacobson: Helgen då vi var starka och sa ifrån ovälkomna närmanden

Vi vet inte hur mycket tid vi har på oss. Det kan vara sista gången vi går ut genom dörren. Vi vet bara att vi har ett nu som är just precis nu.

Men vet vi vad som är det verkligt avgörande för att ytspänningen ska spricka och bägaren rinna över – är det droppen innan eller den efter? Eller räknas varje droppe? Som en lång kedja av händelser som leder till förändring. Ibland är det mer tydligt hur saker och ting hänger ihop och det gillar vår hjärna. Att hitta en struktur, ett logiskt mönster. Få en förklaring och förståelse. Sätta saker i ett sammanhang.

Och det är fascinerande, omvälvande när man inser att man är en del av länken, mitt i ett historiskt händelseförlopp som pågår – nästan som en allt för väl regisserad Hollywoodfilm. Där de säger tystnad tagning och en efter en reser sig upp och säger Me too.

Den helgen som skulle bli den historiska när hashtaggen Me too spred sig över världen var jag ute på lokal för första gången på mycket länge. Och ja, det var både blickar och händer. Hårda händer som tog tag, i en första kontakt. Jag bara skakade på huvudet och tänkte: hur är man skapt om man tror att grabba tag hårt i någons arm är en bra första kontakt?

En annan man gjorde high five och kysste mig. Det hade kanske kunnat räknas som ett övergrepp men jag blev mest paff och jag hade ju besvarat handklappen och nog kysste jag tillbaka en aning, det gjorde jag. Men när jag sen tog ett steg bakåt och såg vad det var för en filur så ville jag inte ha något mer med honom att göra och han tog mitt nej. Så ärligt tycker jag att det var värre med den äldre mannen som bara grabbade tag i mig än den som kysste mig.

Och nog tog jag för mig jag med. I en ömsesidig lek på dansgolvet kände jag på vältränade magar vars ägare återkom och dansade runt mig gång på gång i ett slags uppvaktningsritual. Jag blev smickrad för de var unga och såg bra ut men det klickade inte riktigt.

Däremot såg jag senare den jag ville ha och han var också skamligt ung och skamligt snygg och kvällen slutade i det mest fantastiska hångel jag någonsin varit med om. Vi kysstes i timmar framför baren och vidare i taxi och slutade inte förrän det var hög tid för mig att åka hem. En magisk kväll på många sätt och jag talade gott om stället vi varit på och en kompis ville följa med och gå ut helgen därpå.

Och det var helgen samma vecka som det ena avslöjandet om sexuella övergrepp efter det andra vällde ut i ett gemensamt – äntligen!

Det var då vi skulle gå ut och uppleva det magiska jag fått vara med om i ett slags repris och givetvis blev allt bara fel. Det är som i teatern – det går inte att upprepa något som var bra genom att göra exakt likadant och tro att magi ska uppstå. Nej, man måste vara närvarande i stunden och uppleva ett nu. Och nuet den helgen bestod av buffliga män och krossat glas på klibbiga golv och vi som sa ifrån när någon gjorde ett närmande som inte kändes okej. Och det var dit händelsekedjan ville leda oss. Få oss att känna oss starka. Och vi sa ifrån. Det gjorde vi verkligen.

Det är klart det hade varit trevligt med lite hångel också. Men bara om där hade funnits någon jag tyckte om.

Anita Jacobson, poet och estradör

Läs mer av Anita Jacobson: Vi är olika karaktärstyper och inte diagnoser

Kulturmannen är död och det våras för den milfiga kulturkvinnan