Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: Den värsta veckan i mitt liv – då blir jag ofrivilligt ödmjuk

Annons

Jag har varit med om mycket i mitt än så unga liv och hade en rätt komplex barndom. Men förra veckan var kanske den värsta veckan i mitt vuxna liv. Ni vet när allt man gör bara går åt helvetet och man inser att det dag för dag bara blir värre.

Det kan börja enkelt med att man tappar en knäckebrödsmacka på golvet med pålägget neråt, för att sedan trappas upp med förseningar, allmänna missar, för lite sömn och till slut står man där, i Hallonbergen väster om Stockholm, arresterad av en ordningsvakt för att man tydligen inte har en giltig tunnelbanebiljett. Ni fattar. När man liksom drunknar i droppar som fått bägaren att rinna över.

Läs också: Få saker retar mig som Facebook

Och så slås stressen på.

Den mentala och själsliga stressen och den ytligt tidsrelaterade stressen. Jag stressar riktigt duktigt. Jag är en sådan typ av person som tänker att, om jag somnar precis just nu, så får jag sova 6 timmar, 23 minuter och 8 sekunder innan klockan ringer. En sådan som tar fram hemnyckeln redan innan jag ens kommit till min gata, för att spara tid. Likt förbannat står jag som en lobotomerad och gräver i fickan efter samma nyckel jag håller i andra handen.

Men vad ska man göra då? Jag har sagt förut och jag säger igen, att medelklassen inte har råd att bli galna. Vi måste ju likt förbannat gå iväg till jobbet även när hela djävla livet barkar åt helvetet.

Vad skulle chefen säga om man en morgon ringde och sa att, tyvärr så kan jag inte komma till jobbet i dag för mina iPhone-hörlurar var trassliga och jag fick ett smärre raseriutbrott i urtrasslingsproceduren, nu ligger jag i fosterställning i hallen och vill dö.

Läs också: Tack alla ni trångsynta rikspuckon som gör min existens mer vettig

Men i morgon kanske. Nej, det går inte för sig. Fast kanske om en hade haft det där sparkontot fyllt med minst tre-fyra månadslöner som de där ekonomiexperterna på tv pratar om. Men ärligt talat, fyra månadslöner? I vilken värld då? Jag har på sin höjd EN månadslön på mitt sparkonto, och den är thailändsk.

Nej, lägga sig ner och dö är inget alternativ jag har råd med.

Hur som helst, efter en riktig skitvecka blir man liksom ofrivilligt ödmjuk inför varje steg man tar. Man har ett mer aktivt konsekvenstänkande och tar inte för givet, och så kommer man lite till insikt.

Så medan jag ligger i min 180’s på söndagskvällen tänker jag trots allt att, livet blev så bra ändå. Delvis har mina tidigare erfarenheter av det inte så goda i livet härdat mig mot mycket skit men ändock, känner jag mig knäckt över jobbiga i-landsbagateller.

Och det är just det som är så fint. Att mina problem får lov att vara så pass små i jämförelse och att jag liksom repat mig så pass bra från skiten som var då, att det som är jobbigt nu, är så simpla saker som att glömma matlådan hemma på pallen i hallen.

Och avslutningsvis innan mina gröna slår igen, tänker jag osökt på de som inte fått leva klart sina liv. Mina vänner och alla andra som dött unga, flera av dem med sorgliga livsöden. Och vad förbannat synd det är att de missar så mycket. Inte för att livet egentligen blev lättare, men för att det blev bättre.

Deniz Fryksell

23-snart-24årig norrlandspoet i en Stockholmssmet.

d.fryksell@gmail.com