Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: Det lönar sig att trampa i klaveret lite nu och då

I går hände det igen. Jag blev klar med en målning och liksom alltid vid sådana tillfällen blev jag mest av allt förvånad. Nästan lite yrvaket tog jag ett steg tillbaka och betraktade mitt verk. Hur i allsin dar hade det här gått till? Det kanske låter märkligt, men faktum är att varje gång jag ska sätta igång med en ny bild så är jag mer eller mindre övertygad om att det kommer att gå åt skogen. Att jag inte har de nödvändiga förutsättningarna och kunskaperna för att kunna ro det i land. Ändå ger jag min in i det, om och om igen, jag kan helt enkelt inte låta bli. Ibland får jag dessutom till det, även om jag i efterhand ofta har den där känslan av att det mest av allt är en lycklig slump att det gått vägen.

Att ständigt ifrågasätta min egen förmåga är förstås tärande. Ett eländigt gissel. Jag vet inte hur uttrycket att göra en tavla kom till, men det är något jag verkligen kan ta till mig. För det är så det känns när jag är mitt upp i själva skapandet. Att jag håller en rak och stadig kurs mot ett självklart misslyckande, mot att göra en tavla, i en kluven och dubbel bemärkelse. Vissa delar av skapandeprocessen är rent av så hopplösa att jag helst av allt skulle vilja bryta av penslarna, riva sönder papperet och ge upp, men med tiden har jag lärt mig att det faktiskt lönar sig att jobba igenom det där eländiga stadiet. Att lita, om inte så mycket på mig själv, så åtminstone på själva processen. För ibland, eller ganska ofta faktiskt, börjar det så småningom ljusna. Det är då bilden nästan börjar måla sig själv.

Det här smått jobbiga sättet att arbeta på handlar förstås till viss del om ett bristande självförtroende – något som jag alltid har sett som ett besvärligt och utmattande hinder. Tills nu. Forskning visar nämligen att ett lite halvtaskigt självförtroende i själva verket fungerar precis tvärtom – alltså inte som ett hinder utan som en förutsättning för utveckling. Ett alltför starkt självförtroende däremot gör en dummare eftersom det liksom låser fast ens intelligens och kreativitet. Tänker man efter så låter det faktiskt ganska logiskt. En överdrivet självsäker människa är ju väldigt sällan benägen att lära sig nytt eftersom hen redan vet allt.

På senare tid har dessutom misslyckandets förtjänster börjat uppmärksammas på flera olika sätt. Senast häromdagen läste jag om något som kallas Fuck Up Night i Stockholm. Det är en tillställning dit föreläsare bjuds in för att berätta, inte om sina fantastiska framgångar, utan om sina fatala misstag. Suget efter att höra om andras klavertramp handlar förstås inte om att gotta sig åt deras elände, utan om att det faktiskt är inspirerande. Det kan vara oerhört befriande att höra att även de mest framgångsrika tabbar sig rejält. Och inse att det i själva verket är en del av framgången.

Den amerikanska sociologen och författaren Brené Brown skriver i sin senaste bok "Resa sig stark" att om vi aldrig misslyckades skulle vi aldrig kunna vara nytänkande eller kreativa och lära oss något. Så i stället för att sminka över det jobbiga och försöka framställa våra misslyckanden i bättre dager borde vi försöka lära oss att se hur vackert det är med sanning och uthållighet, skriver hon. Det tar jag till mig innan jag smiter iväg till ateljén för att göra ännu en tavla.