Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: Drömmen om stordrift är orsaken till Sundsvalls stagnation

Annons

1970-talet var det perfekta årtiondet för att gjuta nytt liv i Sundsvalls ärorika förflutna. Till skillnad från perioden fram till 1920 präglades dock inte 70-talet av någon egentlig tillväxt trots att det kunde verka så. Stadens befolkning växte visserligen men det var helt en följd av två administrativa reformer där ett antal kranskommuner slogs samman med själva staden. Från att 1960 ha legat stilla under många år med drygt 20 000 innevånare växte Sundsvall i två stora språng 1965 och 1974 till cirka 93 300 personer. Snacka om det stora språnget även om det mest handlade om att rita nya kommunkartor.

Drömmen om det stora språnget levde på alla upptänkliga vis under 70-talet. Stordrift var på modet både inom jordbruket och industrin och Epa-Domus-Tempo växte som svampar ur jorden.

Också inom politiken levde drömmen om stordrift med det blomstrande folkhemmet och på många sätt blev 1970-talet en fantastisk skördetid för det socialdemokratiska partiet som aldrig varit starkare.

Inom industrin pågick intensiva strukturrationaliseringar under hela årtiondet där bland annat SCA:s kostym svällde under ledning av tuffingar som Björn Wahlström och hans Björnliga.

Inom det politiska livet skedde en motsvarande rörelse genom att det socialdemokratiska partiet visade sig idealt för att täppa till alla hålrum och skapa den perfekta politiska spegeln till maktkoncentrationen inom näringslivet.

På så sätt skapades den perfekta sammansmältningen: En samhällsorganisation i politiskt samförstånd och ekonomisk lugn och ro.

Läs mer: Att klara sig utan träpatroner

Trots krusningar på ytan och även konvulsioner i till exempel Kiruna och en och annan skandal i det politiska livets centrum så behöll man lugnet i träriket. Likt två enorma oljetankers i Sundsvallsbukten gled det stora partiet och storindustrin långsamt fram med perfekt kontroll över det samhälle man satt sig att förvalta. Absolut majoritet både när det gällde politisk och världslig makt var ett kroniskt tillstånd i Sundsvall under epoken. Undra på att partiets veteraner idag kan känna främlingskap.

Det mest intressanta med denna gudomliga samexistens är vad den gjorde med de människor som växte upp i den perfekta världen.

Jaques Werup kallar i ett reportage i DN från 1985 Sundsvall för Ett land i miniatyr. Lundapoeten, som då inte satt sin fot norr om Stockholm, fångar med knivskarp intuition den atmosfär av perfekt och slumrande harmoni som Sundsvall vaggades i.

Där man bortsåg från konflikter och med fasta, manliga händer oberört tycktes styra mot framtiden.

Ett land där barnen för alltid lärt sig sitta still i baksätet förvissade om att pappa och pap… (? förlåt) - mamma alltid visste bäst.

Läs mer: Dåtidens storhet skymmer sikten

Jag vill påstå att den sammanflätning som skedde mellan det stora partiet och den allt större industrin lagt grunden till den relativa stagnation som Sundsvallsdistriktet har genomlevt sedan mitten av 1970-talet. I och med att allt verkade vara under kontroll på ytan och pappa och pap (förlåt - mamma) verkade kunna allt fanns det ju ingen anledning att tänka och göra något annat.

Så fortskred det gemensamma projektet enligt universalformeln att den organisation av tillvaron som behövdes var att skapa allt större sfärer.

Ju större – desto mäktigare – och bättre? I alla fall var det vad man kände till. Det här var ju i kollektivanslutningens och löntagarfondernas tidevarv.

När vi kommer in på 2000-talet och storindustrin tvingas organisera sig i annorlunda banor har politiken inte alls hunnit med i utvecklingen.

Visserligen har partihöjdarna börjat twittra och messa och leka på fejjan, men har något hänt egentligen?

När det stora partiet efter 34 år äntligen förlorar sin nedärvda makt i Sundsvall så visar det sig att oppositionen under sin ökenvandring nästan förtvinat och bara lyckas skapa en blåkopia av samma organisation som storebror hade gjort i decennier.

Det var ju det enda man kände till!?

Hur politik och näringsliv i Sundsvall ska hitta de lätta fötter som krävs för att klara framtidens utmaningar är i sig den största utmaningen av alla.

Att våga släppa greppet om stordriftsepoken kommer att vara både A och O i den processen. Det parti som träffar närmast här är det som har framtidens nycklar i sin hand.

Nästa krönika kommer att handla om hur längtan efter stordrift trots allt lever kvar i Sundsvall inom de mest oväntade sektorer.