Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: Få saker retar mig som Facebook – och värst av dem alla är...

Annons

Få har väl gått miste om att vi 2016 lever i ett emojisamhälle, där att inte ha Facebook ger en ett direktpass till ett slags IRL utanförskap. För, Facebook är inte bara i mobilen, på datorn och i paddan. Facebook är på alla fester, i fikarummet, på middagar och i media. Den som inte har Facebook ses som ett slags unikum och är en raritet i dagens samhälle.

Jag är för övrigt en sådan typ av människa som alltid klagar på något. Jag är löjligt hypokondrisk och har alltid krämpor. Men som Adams-Ray säger – smärta är densamma, även för hypokondrikern. Hur som helst, få saker retar mig så som sociala medier med Facebook i spetsen gör.

Krönika: Ett brev till kvinnan – "Förlåt för att jag inte alltid står upp för dig"

Kanske inte egentligen själva Facebook i sig, utan snarare Facebook-medlemmarna. Och jag känner att jag måste lätta mitt hjärta och klaga lite. För, precis som i den verkliga världen finns det olika sorters människor även i Facebookvärlden. Och precis som i den verkliga världen finns också oskrivna regler och jobbiga djävlar som inte rättar sig i ledet.

Det finns ni som tenderar att alltid ingående uppdatera om era barns dagissjukor. Konsistens på bajs, antal spyor, fotograferade vattkoppor, vårtor, blåsor och annat äckligt skit. Finns det inte särskilda forum för er? När jag sitter och frukostscrollar vill jag lägga en pizza i filmjölken när du haft din unge full med stafylokocker att posera framför kameran och Facebook. Sa jag att jag var hyper-hypokondriker, förresten?

Och så finns det ni idioter som liksom sätter i system att inte svara på kommentarer. Det här retar mig så att turklockarna i nacken krullar sig ett extra varv. Låt mig måla ett scenario för er: person lägger ut en selfie, får flera kommentarer om att denne är fin, varpå person totalt ignorerar dessa kommentarer och alla tidigare kommentarer på alla tidigare selfies. För att ni ska förstå varför detta är helt befängt ska jag måla upp ett annat scenario.

Ledare, Mirjamsdotter: "Ja jag vill leva, jag vill dö i Norrland"

Föreställ er att ni säger till någon i den verkliga världen, kollega, vän, bekant att denne är fin idag, varpå denna någon bara står helt upphängd och nersläppt, knäpptyst! Ser ni min poäng? Att ni är ohyfsade och nonchalanta. Hur detta inte kan vara en självklarhet övergår mitt förstånd.

Och så har vi de kanske värsta av dem alla – gamers. Ni som envisas med att skicka invites till spel som Farmville, Candy Crush och annat skit som förpestar era hjärnor. Ska man behöva byta namn till Özcan Ölund för att komma så långt åt helskotta bort i alfabetisk ordning från era spelinbjudningar. Och säg aldrig någonsin, i något som helst sammanhang att ni inte har tid att göra dittan, eller att ni inte hinner med dattan.

NI BYGGER EN LÅTSASFARM! Är det helt otroligt att ni inte har tid då? Och hur vore det om ni tog av farm-tiden till dittan och dattan istället?

Nej hör ni, jag funderar på att också bli ett unikum. Eller åtminstone byta namn.

Deniz Fryksell

Tas bäst med en nypa salt. Och ibland tequila och citron.

d.fryksell@gmail.com