Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: Jag ber en stilla bön att den här dagen blir alldeles vanlig och händelselös

I morgon skriver vi den 29:e mars. Så går en dag ifrån vår tid och kommer aldrig åter står det i en gammal psalm. Påsken är redan förbi, milda makter, det var ju inte länge sedan jag tog ut den griljerade julskinkan ur ugnen. Hjälp, jag hinner inte med. Du har väl ställt om klockan! Sommartider, hej hej, sommartider! Man hinner knappt stiga upp förrän det är dags att gå och lägga sig.

Allt och alla springer förbi mig. Jag var ganska duktig löpare en gång i tiden, men nu kommer jag ohjälpligt på efterkälken. Vinnarskallen i mig har åtminstone accepterat att inte komma först längre, men det är trots allt en känsla av ilska och uppgivenhet som infinner sig ibland. "Du måste inse att vår tid är förbi" skrev min norska barndomsväninna här om dagen. Men vadå! Ska jag bara lägga mig ner och dö? (även om det skulle vara ganska skönt kan jag tänka ibland). Får man inte tycka och tänka och ha en åsikt efter en viss ålder? I andra kulturer har man en viss aktning för äldre personer. Där har vi faktiskt en hel del att lära oss.

Just nu botaniserar jag i mina dagböcker och kollar på just dagens datum många år bakåt i tiden. Hände det något epokgörande eller minnesvärt den där dagen? På hela fyrtio år borde det väl ha hänt något spännande! Jo faktiskt, 1983 fick jag fast jobb som läkarsekreterare, det var otroligt att ha en trygg försörjning och ett jobb att gå till varje dag. Dessförinnan hade jag haft jobb som musiklärare, ströjobbat som taxichaufför, haft pianoelever hemma samt varit reseledare och turistvärdinna på somrarna. Taxijobbet var nog det intressantaste och mest omväxlande men också det kämpigaste. Jag vet inte vilket som var värst, berusade kunder eller kalla snörika nätter. Det var på den tiden då vintern ännu var värd namnet, men det innebar också ibland att man fastnade i någon snödriva eller inte kom upp för någon backe på grund av ishalka, och backar finns det ju gott om i Sundsvall. Då fick man via taxiradion be om hjälp, och så kom det någon kollega och baxade och drog loss en ur drivorna. De flesta taxibilar på den tiden var bakhjulsdrivna (?) Mercedes som inte var några bra vinterbilar. I dag är det förmodligen annorlunda, men jag har inte koll på läget.

Alla dessa dagar som utgör livet är som regel ganska enahanda och föga upphetsande. Men det är väl ändå den grå förutsägbara mängden av likadana dagar som utgör stommen i våra liv, det som skapar trygghet och stadga. Om det vore sol och varmt och oxfilé och glass varje dag skulle det också bli ointressant i längden. Man uppskattar inte russinen i kakan om hela kakan består av russin.

Allt har sin tid. Det var på tiden ... Några försöker slå ihjäl tiden. Andra vill vinna tid eller få den att gå. Huvudsaken är att vi inte slår ihjäl varandra.

Jag ber en stilla bön att morgondagen blir en alldeles vanlig och händelselös dag.

Lisa Lindström