Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: När vi såg den enorma torskens fjäll glimma till vid vattenytan blev vi chockade

Jag har halva mitt hjärta i Nordnorge och det är där jag har min "att-göra-lista" i form av äventyr i naturen.
Listan är egentligen för lång för att hinna på en vecka men jag brukar få med det mesta.
Men det är inte alltid det blir historier man minns för livet.

Första prioritet är att sitta med farmor i den sköna fåtöljen, dricka kaffe och bara njuta av utsikten i panorama, som hon kallar fönstret. Härifrån ser man små valar komma simmande, örnar till måsarnas förskräckelse, älgar och tama rävar.

När kroppen vaknat till och det börjar röra på sig i huset, knyter jag på mig kängorna och börjar vandringen upp till Storvattnet. Inte för att fiska, bara för att jag måste dit. Jag utmanas i den svåra branten med den naturliga trappen i stenblocket. Väl uppe på den första avsatsen vänder jag mig om, lite för att jag flåsar och behöver vila – men mest för man nästan ser hela världen därifrån.

Havet skiftar i turkosa färger och där det blir djupare ändras det till mörkblått. Några hundra meter till så tronar sjön upp framför mig och bergen speglar sig i den blanka ytan. Här sätter jag mig på en mossig sten och bara lyssnar på allt och inget. Det är trolskt i den lummiga skogen och björkarna är kortväxta och knotiga. Här uppe bor havsörnar och rödingar simmar i vattnet.

När jag var tolv år rodde jag och mamma ut i havsviken. Vi tog med ett fiskedon bara för att sysselsätta oss med något, solen gassade och vi njöt av lugnet. Jag rodde och mamma fiskade, vi bestämde oss för att byta plats. Hon drog upp så att sänket låg i båten medan de sylvassa krokarna som döljs av plastmaskar hängde kvar utanför.

Jag tog tag i sänket och skulle kasta ut – då small det till. Jag tappade linan och den drog iväg. Som tur var hann jag sätta foten på dorgen (en träbit som linan lindas upp på) och kunde börja kampen mot monstret. Det var tungt och fisken var stark. Fiskelinan skar in i mina händer och mamma fick hjälpa mig.

När vi såg den enorma torskens fjäll glimma till vid vattenytan blev vi chockade. Vi skulle aldrig få den över relingen. Vi viftade och vinkade så att familjen uppe i huset skulle se vår kamp och förtvivlan. Min farbror tittade upp och vinkade glatt tillbaka.

Eftersom ropet på hjälp inte lyckades bestämde vi oss för att ro in fisken till land. Då förstod min pappa att något var galet och kom nerspringande till stranden. En kjempestor torsk hade förirrat sig in i viken och blivit sugen på vårt bete. Våra släktingar jublade och kjempetorsken mättade 14 personers magar den kvällen.

Det är i naturen det händer, när man minst anar det.