Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: Om ångesten att ta stora beslut och gå vidare i livet

Det hade precis börjat vina om flygplanet, och flygvärdinnorna gjorde sig redo för säkerhetsgenomgången som ingen tänkte titta på. Passagerarna var alldeles för upptagna med att längta bort från Sverige.

Flygplatsbyggnaden blev mindre och mindre. Snart började marken rusa under flygplanet och under mina ögon, för att sedan bli mer och mer avlägsen samtidigt som vi trycktes bakåt mot flygstolarna. Trots att vi lyfte kändes det som att jag landade. Jag började äntligen landa i mitt beslut.

Dryga halvdygnet senare skulle vi landa i Thailand. Det var min första långresa. Min första resa till en annan världsdel. Jag var strax över 20 år och alldeles ensam.

Jag hade längtat så länge efter denna resa, slitit för att få ihop tillräckligt med pengar, jämfört flygrutter och priser och sagt till mina kompisar att jag ville resa ensam.

Det hela var ett stort beslut. Ett stort äventyr.

Nu, när jag var på väg, kände jag mest bara tomhet. Tomhet, ångest och ensamhet. Vad hade jag gett mig in på? Tänk om det inte skulle bli bra? Tänk om jag ingen skulle vilja bli kompis med mig, förstå min engelska eller om jag skulle bli magsjuk eller bestulen?

När jag väl var på väg och hade alldeles för mycket tid att tänka över mitt beslut kunde jag knappt stava till förväntan. Snarare till ängslan. Och oro.

Jag känner alltid så här när jag tar stora beslut. När jag bestämmer mig för att byta stad, byta jobb, ge upp en förlegad dröm eller dumpa någon som inte är bra för mig. Det tror jag att många av oss gör.

Det är lätt att fastna i ekorrhjulet. Traggla på i samma gamla hjulspår. Det är tryggt, man vet vad man får. Och det är så skönt att slippa ensamheten och oron som alltid följer med ett livsomvälvande beslut.

Men så är det lätt att bli bitter också. Att klaga. Att fundera sönder skallen. "Tänk om ..."

Jag märkte ganska tidigt att jag är alldeles för rastlös och orolig i själen för att leva det sedvanliga Svenssonlivet. Så jag har bestämt mig för att alltid försöka följa mitt hjärta och ta mig vidare i livet om jag inte är nöjd fullt ut.

Nu har jag tagit ett nytt stort beslut. Det är ett under att jag har bott i Sundsvall i över fem år – så nu är det dags att ta sig vidare. Till en annan stad, till ett annat jobb, till nya utmaningar.

När jag först bestämde mig dansade jag runt av glädje i lägenheten till töntig 80-talsmusik i en hel dag. Sedan kom så klart ångesten. Tomheten. För det tar självklart emot att lämna allt jag tycker om här i norr, allt som har blivit min vardag. Men jag vet att det kommer bli bra.

Hur min första långresa slutade? Den blev fantastisk, så klart. Så tror jag det brukar bli för många av oss, när vi väl är på andra sidan av det stora beslutet. Det gäller nog bara att våga ta klivet.

Linette Israelsson, ST-journalist som snart beger sig söderut