Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: Satchmo lirade faktiskt i Liden (också)

Annons

Jazzlegendaren Louis Armstrongs dubbla kanonspelningar på Lv 5 i januari 1959 har det genom åren skrivits åtskilliga återblickar kring. Krönikör Nygrens farsa, sann Satchmo-dyrkare, löste in sig på båda konserterna, och berättade hur han och de 1799 (x 2) andra i publiken trots den dåligt uppvärmda, hangarliknande pjäshallen fått en oförglömlig musikupplevelse.

Betydligt mer okänt och knappt nämnt är det faktum att den världsberömde trumpetaren sex år tidigare, fredagen den 21 augusti 1953, spelade i Liden och närmare bestämt på Åsens skyttepaviljong, som dansbanan hette på den tiden.

Undertecknad råkade snubbla över denna för honom lätt häpnadsväckande uppgift i ett äldre nummer av lokaltidskriften Lidens Tidning.

Stämningen på skyttepaviljongen i Åsen var tydligen lika god som i pjäshallen på Lv 5. Satchmo övernattade inte - troligen intog jazzkungen viloläge på Knaust i Sundsvall, där han även residerade i samband med Lv 5-konserterna - men inmundigade med sitt band en måltid på pensionatet i Liden, det så kallade Panget.

Undertecknad, som från mitten av 70-talet och fram till 1983 var nöjesreporter på Dagbladet, fick nöjet att bevaka åtskilliga minnesvärda konserter i Sundsvall som också verkar ha fallit i medial glömska men garanterat minns av publiken.

Som när blueslegendaren Henry "Professor Longhair" Byrd, en sann stilbildare när det gäller att lira piano med det där speciella New Orleans-soundet (han influerade bland annat Fats Domino och Little Richard), spelade i Hedbergska aulan med sitt band. Spräckta membran i PA-högtalarna, men ett sjuhelvetes gung. Inte undra på att en viss Paul McCartney hyrde in Professor Longhair som husband när han firade sin 40-årsdag ombord på lyxkryssaren Queen Mary.

Eller när en annan bluesgigant, Albert Collins, lämnade scenen med en av gitarrhistoriens längre elsladdar och till publikens jubel lirade sig upp längs sidogången i Hedbergska aulan och sedan halvt bars tillbaka av entusiastiska åhörare. Precis då fick för övrigt musikrecensent Nygren slut på film i sin Canon FT QL och bommade därmed lätt historiska bilder.

Otis Rush, en annan av bluesens stilbildare, genomförde på samma scen en drygt tre timmar lång spelning. Efteråt, nedvarvande med ett helrör bourbon, förklarade han för undertecknad:

"Three hours is nothing. Back home in Chicago, you start playing at around nine, and get a gun pulled at you from the audience if you try to end the gig before four or five in the morning."

Ingen var oartig nog att dra fram ett skjutvapen för att tvinga Satchmo att fortsätta spela på vare sig Lv 5 eller ens Åsens skyttepaviljong.

Christer Nygren