Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: Sture Eskilsson räddade Sverige undan Sossesverige

Året var 1980. Sverige hade styrts av borgerliga regeringar i fyra år. Men socialdemokratins grepp om samhällsdebatten var fastare än någonsin.

Annons

Det fick författaren Lars Gustafsson att tala om problemformuleringsprivilegiet, om hur vänsterns perspektiv satte ramarna för det politiska samtalet, definierade vilka problem som var relevanta och vilka lösningar som var aktuella. Ovanför allt hängde ett högst påtagligt socialiseringshot i form av LO:s önskan att införa löntagarfonder.

Mitt i detta stod Svenska Arbetsgivareföreningens (SAF) dåvarande informationsdirektör Sture Eskilsson, som avled för några dagar sedan. I början av 1970-talet, i vad som kommit att beskrivas som den hemliga promemorian, hade Eskilsson dragit upp riktlinjerna för hur näringslivet skulle möta socialiseringshot och kritik mot vinster genom en mer offensiv roll i samhällsdebatten.

Ur Eskilssons initiativ växte inte bara kampanjer för att öka förståelsen för företagande och det folkliga motståndet mot löntagarfonderna. Det blev också grunden för tankesmedjan Timbro, som gav ut det tidiga 1980-talets mest omdiskuterade och inflytelserika marknadsliberala tänkare på svenska.

Men det var också på Timbro som grunden för den moderna borgerligheten och sammanhållningen i Alliansen lades. Det var där, på seminarier och diskussionskvällar, som unga borgerliga politiker lärde sig att lita på varandra, och decennier av misstro mot högern och ständigt vänsterflörtande bland folkpartister och centerpartister började omprövas.

Näringslivets ideologiska offensiv möttes med en hätskhet, kanske förbehållen den vars hegemoniska position håller på att falla sönder. Att säga något i dag så självklart som att fri företagsamhet är bra för Sverige, som det då hette i SAF:s kampanjer, ledde i debatten både till jämförelser med den chilenska diktaturen och den seriemördande psykopaten Patrick Bateman i romanen American Psycho.

Men striden om löntagarfonderna, som kulminerade den fjärde oktober 1983, då 100 000 svenskar demonstrerade vid riksdagen mot fondförslaget, var början på slutet för socialdemokratins problemformuleringsprivilegium.

Ur detta följde en gradvis förskjutning av det politiska samtalet som gjort Sverige till ett bättre och friare land, där det som i början av 1980-talet beskrevs som verklighetsfrämmande eller rent av odemokratiskt i dag är självklarheter. Det handlar inte bara om att knappast någon skulle vilja ha tillbaka Televerkets monopol, ett samhälle med bara kommunala förskolor eller enbart landstingsdrivna vårdcentraler. Det handlar minst lika mycket om att landet Sverige inte längre är sammanvuxet med det Socialdemokratiska arbetarepartiets organisation.

Det är en utveckling som är svår att föreställa sig utan näringslivets långsiktiga opinionsbildning. Sture Eskilssons gärning är en påminnelse om idéernas kraft och att det politiskt möjliga inte är en gång för alla givet.