Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: Tillåt mig presentera pojkbandet som gör succé – The Giffers

De är på turné inför fullsatta hus. De gör succé gång efter annan.
De är samspelta och har alla tänkbara personligheter.
Den tuffe och den tystlåtne. Svärmordsdrömmen och stjärnan som helst kör solo. Eleganten och spjuvern.
Tillåt mig presentera – pojkbandet The Giffers.

Annons

De har uppträtt på de stora arenorna under våren. Inför välfyllda läktare och fanatisk publik.

På Nationalarenan premiärspelade The Giffers mot AIK och lämnade scenen efter en imponerande prestation.

Inför 23 480 åskådare.

På spelplatsen där de internationella stjärnorna varit på flitiga besök de senaste åren uppträdde man lika respektlöst.

The Giffers uppträdde, utan pardon, inför 13 747 besökare på Swedbank Stadion och klev av som sensationella vinnare.

Och mot Hammarby visade man ny kvalitet, i den kokande kakburk som skönsjungande Adele precis lämnat.

23 877 gäster var på plats och The Giffers njöt av uppståndelsen.

1–1, 2–1 och 1–1 på en bortaturné av tuffast tänkbara slag är ett imponerande facit.

Men The Giffers är ett komplett band. De fyller vilken stor scen som helst med sina personligheter. Och med kvalitet.

Den tatuerade trummisen Tommy håller takten längst bak. Han styr, ställer och domderar.

Framför huserar den tystlåtne lite i smyg, basisten Mackan har en klockren rytm och tajming. Danielson är en dröm att ha som stabil pjäs. På scenens kant visar keyboardisten Eric Larsson upp ett otroligt, och oväntat, brett register. Han är inte bara den gullige svärmorsdrömmen med rutig mage.

På mitten kompletterar strängbändarna varandra på ett perfekt sätt. Lars Gerson har den stabila rollen som kompgitarrist, lite i det tysta. Alltid rätt, aldrig fel och han snappar upp varje tänkbar nyans i spelet. Och han backar upp sin skäggige kollega Sigurjónsson helt perfekt. Rockern Rúnar får fria tyglar och kör solo i blixtrande fart, när han vill. Hur han vill. Han exploderar. Han är en virtuos.

Och längst fram på scenen har vi den perfekta duon; eleganten och spjuvern. Silva som bjuder på delikatesser och Dibba som är så där oförutsägbart skön han bryter alla mönster. Samtidigt som Pa är kittet i gruppen är han The Shit.

The Giffers gör succé och managern med lång rock och backslick har gjort ett gott jobb när han har satt ihop sitt band.

Urban Hagblom har fått beröm. Och det med all rätt.

Bortaturnén har varit tuff, spelschemat näst intill omänskligt.

Men den respektlöshet The Giffers haft när man har klivit in på arenorna inför tusentals skrikande fans imponerar.

När förutsättningarna varit som svårast har man varit som mest samspelta, tajta och tajmade.

Värre har det varit i mindre glamourösa miljöer. På arenor som inte varit lika fyllda av rock'n'roll.

På Hisingen mot Häcken. Hemma på Norrporten när läktarna varit halvtomma och regnet vräkt ned.

The Giffers har gjort bort de roligaste delarna av resan på 2016 års turné.

Nu gäller det att hitta spelglädjen även i fortsättningen.

Även när det inte är tiotusentals fans som skriker.

Även när det inte handlar om att briljera mot tilltänkta topplag.

Även när glamouren lyser med sin frånvaro.

Som vid nästa spelning – mot jumbon Falkenberg.