Annons
Vidare till st.nu
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

KRÖNIKA: Tyst om attentat mot RFSU

"Det är en bomb” påstås attentatsmännen ha ropat, strax innan de kastade ner en rökgranat i den fullsatta källarlokalen på Östermalm i Stockholm i söndags.

RFSU, riksförbundet för sexuell upplysning, hade festival för att högtidlighålla att det är 40 år sedan vi fick fri abort i Sverige.

Man visade bland annat en dokumentär om läkare som kämpat för att erbjuda kvinnor i hela världen säkra aborter. Det fanns barn i lokalen. Sedan kom bomben.

Jag vill helst inte lägga in något i den öronbedövande tystnaden bland svenska opinionsbildare efter det här terrordådet; upprördheten första dagarna kom nästan enbart från ungdomstidningar och feministsajter. Som om politisk terror mot aborträtten inte var så allvarligt.

På internet däremot har högerextrema jublat över dådet, och veckorna innan rökbomberna hetsades det mot RFSU-festivalen på diverse extremistforum.

Tankarna går till hur samma kretsar hetsat mot romska tiggare, något som också följts av fysiska attacker mot romer. En romsk man dog i höstas efter att någon tänt på ett tältläger utanför Stockholm.

Tankarna går också till det nazivåld som senaste åren drabbat såväl antirasistiska demonstrationer och aktivister, som enskilda på stan som haft för mycket pigment för nazistisk smak.

Det är mörka tider och det är lätt att dra historiska paralleller, inte minst när det borgerliga huvudstadskommentariatet tycks ägna sin främsta energi åt att förklara att vi mitt under pågående blodbad i Syrien och Irak måste släppa in färre flyktingar.

Bortom politik och debatt är de historiska parallellerna dock inte alls lika uppenbara.

Till skillnad från vad vänstern drivit i sina valkampanjer så har Sverige inte alls “gått sönder”. Tvärtom står vi unikt starka i Europa efter genomgångna kriser.

Det finns problem, både kring byggregler, kunskapsvalidering och beskattning av låga inkomster som förhindrar integration, och kring att enskilda personer, som långtidssjukskrivna, tvingats bära en orimlig kostnad av alliansens systemskifte.

Det finns också stora behov av satsningar på infrastruktur i hela landet, och på sikt finns oerhörda utmaningar kring hur vi ska hantera en digitaliserad, automatiserad ekonomi.

Men i stort går det bra, vi har hög produktivitet, stor innovationskraft, människor i allmänhet känner tillit och tillförsikt och är långt mycket mer oroliga för främlingsfientlighet än för problem med invandring.

Det finns också ett stort behov av mer arbetskraft, till exempel genom invandring.

Vi har, i skuggan av undergångsstämningarna och hotet från extremismen, ett guldläge att både ta ansvar för lidande i världen och fortsätta skapa nya företag och mer välfärd.

Det vore bra om vi tog den chansen.