Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: Visst är vissa områden otrygga

Rättspolitiken har förvandlats till en förenklad kamp om verklighetsbeskrivningen. Båda sidor sviker väljarna genom sitt agerande.

Annons

Fler poliser och ökad möjlighet att utvisa dömda brottslingar var huvudingredienserna i förra veckans rättspolitiska utspel från Moderaterna. Partiledaren Anna Kinberg Batra kämpar för att återupprätta M som det främsta partiet för lag och ordning, bland annat genom att väva ihop rätts- och integrationspolitiken. Den oro som människor känner måste tas på allvar, menade Kinberg Batra. 

Kritiken mot det moderata utspelet var lika förutsägbar som M:s förslag om fler poliser. Inrikesminister Anders Ygeman (S) är avvaktande till M:s hårdare linje i synen på utvisningar av personer som begått stölder, medan flera debattörer ifrågasatte ansatsen och påpekade att de grova brotten minskar. 

Tänk om såväl hökar som duvor har en alldeles för snäv definition av trygghet? 

Det senaste decenniet är befolkningsandelen som utsatts för sexualbrott, misshandel, personrån, trakasserier och hot i princip oförändrad. Däremot ökar icke-fysiska brott som bedrägerier och skadegörelse. Omfattande bidragsfusk och bluffakturer är ett växande problem, likaså bilbränder i särskilt utsatta områden. Därtill kommer en utbredd vandalisering i kollektivtrafiken och enligt Brottsförebyggande rådet ökade det anmälda klottret med 79 procent under 2015. 

Att de grövsta brotten inte blir fler i förhållande till befolkningen är fakta. Men trygghet är en känsla. Vissa känner sig mer trygga av övervakningskameror på offentliga platser, andra påminns om varför kamerorna är där. Tungt beväpnade poliser kan ibland kännas bra utifrån ett säkerhetsperspektiv, men också skapa oro för terrordåd. Hur vi reagerar beror oftast på den personliga bakgrunden. 

Paradoxen gällande trygghet består i att befolkningsgrupperna som statistiskt sett utsätts för minst brott känner sig mest otrygga. När Anna Kinberg Batra talar om att ta människors oro på allvar vänder hon sig till många äldre väljare. M gör rätt som tar den ofta borgerliga oron på allvar, men verklighetsbeskrivningen spär också på en till stor del omotiverad rädsla. Det är inte på gatorna i vanliga villaområden som bilar brinner. Det är inte kontorsanställda som tar nattbussen från jobbet. 

Samtidigt sviker vänsterns känslokalla hänvisning till empiri befolkningen i mer brottsutsatta områden. Enligt en ny rapport har Polisen svårt att fullfölja sitt uppdrag i 15 bostadsområden runt om i Sverige. I ytterligare 38 är lokalsamhället tydligt påverkat av kriminalitet. Dessa öar av rättsosäkerhet, gänginflytande och våld får aldrig ursäktas.

Framförallt tonårspojkar och yngre män borde vara mer oroliga för att utsättas för brott än de faktiskt är. Det är en klen ursäkt att de grova våldsbrotten inte är fler, särskilt när bilens försäkringspremie rusar i höjden på grund av alla bränder och tonåringen blir rånad på sin telefon för andra gången under samma termin.