Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lisa Gemmel (S): Hade inte varit här utan asperger

Annons

Mer än en gång har den numera internationella klimathjälten Greta Thunberg hänvisat till sin neuropsykiatriska funktionsnedsättning som skäl till sitt envetna och idoga arbete för att få politikerna att vakna upp inför den klimatkris vi står inför.

Asperger, numera en diagnos som numera ingår i samlingsbegreppet autismspektrumstörning (AST), innebär att individer bland annat har svårigheter i kontakt med andra människor, har specialintressen som kan uppta mycket tid och uppmärksamhet och lätt kan hamna i tvingande rutiner eller handlingar. AST ingår i sin tur i diagnosgruppen neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som även innefattar bland annat ADHD och ADD.

Greta Thunberg och hennes familj har varit väldigt öppna med hennes Asperger-diagnos. Även om Greta Thunberg på många sätt är unik, är hon även en av ett okänt antal barn som på grund av bristande stöd länge inte klarade av att gå i skolan. Greta var en så kallad hemmasittare.

Jag tycker det är modigt och befriande att Greta pratar så öppet om sin diagnos. För mig tog det nästan ett år efter att jag som 31-åring fick en ADHD-diagnos att prata om det öppet. Inte för att jag på något sätt skäms över diagnosen, utan för att jag var rädd för stämplar och okvädesord. Jag var även rädd för att inte bli trodd, eftersom jag lever ett till synes välfungerande liv.

För många med NPF-diagnoser syns det inte alltid för omvärlden att vardagen är en kamp. Det går att ha en utbildning och ett bra jobb, men samtidigt inte klara av att sköta saker som att betala räkningar, städa eller handla mat.

Jag har under alla mina år i livet tampats med en inre oro som lett till ångest och lätta depressioner. Men i en till synes fungerande vardag, tog det tre olika psykologer innan någon sa “du har inte funderat på om du har ADHD?”

När jag väl satt i rummet med min utredningspsykolog som meddelade att jag “helt klart har ADHD”, kände jag mest lättnad. År av en diffus känsla av att inte höra till och inte förstå människor fick äntligen ord på sig.

Jag var inte lat som inte klarade av att betala räkningar utan både en och två påminnelser eller inte kunde hålla ordning på mina saker. Jag hade nu fått ord för att kunna förklara varför det kan vara oöverstigligt att ringa en restaurang och boka bord. Jag har ADHD.

För min egen del pratar jag hellre om min ADHD som en funktionsvariation som under fel förhållanden leder till en funktionsnedsättning och psykisk ohälsa. För det är viktigt att komma ihåg att varken jag, Greta eller alla andra som har en NPF-diagnos är sjuka. Våra hjärnors funkton ligger bara längre bort från normen på en normalfördelningskurva.

Jag hoppas att det kommer en dag då jag och Greta inte längre anses vara modiga för att vi pratar om våra diagnoser. Jag hoppas även att den dagen innebär att skolor och arbetsplatser tar diagnoserna på allvar så att vardagen inte behöver vara en kamp för oss.

Fler barn kan gå från hemmasittare till sin egen version av hjälte, om samhället anpassade sig mer efter oss funktionsvarierade, istället för tvärtom.

Lisa Gemmel, socialdemokratisk skribent

Annons