Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

100 x kvinnokonst

/

KONST Dunkers kulturhus. Helsingborg: Konstfeminism – strategier och effekter från 1970-talet till i dag; till 22 januari.

Annons
En stor del av de framgångar svensk konst rönt i utlandet det senaste decenniet har hängt samman med att en ny generation kvinnliga konstnärer tagit plats på konstscenen. Samtidigt är det förvånande att så stor del av de svenska institutionerna brottas med jämställdhetsproblem. Svensk utställningspolitik är fortfarande väldigt mycket en grej som gynnar grabbarna.
Ännu värre är det om man tittar bakåt. De generationer kvinnliga konstnärer som kom fram på 60-, 70- och delvis 80-talen drabbades närmast av en dubbel diskriminering; dels missgynnades de av att vara kvinnor, men framförallt var de eftersatta för att de var unga. Det gör att man idag kan undra vad som hänt med ett par, tre generationer av svenska kvinnliga konstnärer - om de var ute på 70-talet för att de var unga, borde de rimligtvis vara bortglömda idag för att de är âgamla\".
Att detta i hög utsträckning faktiskt är fallet förstår man på utställningen Konstfeminism, som just nu visas på Dunkers kulturhus i Helsingborg. Tillsammans med Liljevalchs konsthall och Riksutställningar har nämligen Dunkers satt samman den största inventeringen av svensk kvinnlig konst någonsin i landet. Med start i det sena 60-talet, visar Konstfeminism verk av över 100 kvinnliga konstnärer.
Att institutionstrojkan valt att betona det feministiska i den kvinnliga konsten, är inte helt oproblematiskt. En stor del av den konst som gjordes av kvinnor på 60- och 70-talen, var aldrig tänkt att vara âfeministisk\". Själva begreppet feminism användes inte någon bredare utsträckning i svensk konst förrän på 80-talet.
Trots det utmärks den kvinnliga konsten under denna period av idéer och strategier som gör det möjligt att i efterhand lägga ett feministisk raster över konstverken. 1970-talets konst drevs i hög utsträckning av tankar kring kvinnlig solidaritet och systerskap, det vill säga strategier som idag fått nytt liv och tagit plats i den offentliga debatten.
Att 70-talet är den period som givits störst utrymme på utställningen är heller inte förvånande. 70-talet var något av en visuell och kreativ explosion, frammanad så klart av 68-rörelsen, men framförallt är 70-talet också den tid vi idag har minst kunskaper om vad gäller kvinnlig konst.
Detta märker man till exempel i konstnären Monica Sjöö som givits något av en nyckelroll på Konstfeminism. Idag är Sjöö ett i det närmaste bortglömt namn, trots att hon internationellt räknas som en av de mest betydande feministiska konstnärerna. Sjöö, som var aktivt involverad i så kallade gudinnerörelser, gjorde skandalsuccéer i framförallt Storbritannien.
Konstfeminism är som mest intressant när man studerar de olika strategierna som utmärkt det feministiskt tänkandet de senaste decennierna. På 70-talet drevs konstnärerna av idéer kring att uppvärdera typiskt kvinnliga egenskaper - Monika Sjöö gjorde det med sin forskning kring gudinnemyter.
Andra konstnärer valde till exempel att arbeta med material och former som på olika sätt relaterade till den kvinnliga fysiken och sexualiteten. Genom att skildra springor, öppningar, ludd och hårigheter hoppades man på att upphöja samhällets normativa förhållande till kvinnan.
Under 80- och 90-talen blir feminismen däremot mer intellektualiserad till följd av den nya postmodern teorins intåg; samtidigt börjar fotografin, videon och installationen dominera konstens karaktär. Snarare än att rikta fokus mot det typiskt kvinnliga, börjar feminismen (och konsten) att istället ifrågasätta de språkliga och kulturella mekanismer som definierar något som typiskt kvinnligt. I ljuset av genusteori och queer-forskning börjar mer och mer m-a-n-n-e-n att bli objektet i den kvinnliga konsten, ganska tydligt illustrerat i Annika Larssons och Maria Fribergs videor och foton över kostymklädda män. Samtidigt kan man också se att de feministiska strategierna också blir manliga konstnärers domäner, som i Tobias Bernstrups porträtt av sig själv som crossdressad androgyn.
Konstfeminism är en gigantisk utställning, som är närmast omöjlig att sammanfatta. Den inte bara spänner över ett tidsmässigt stort område, den spänner också över ett jättelikt innehållsligt och tematiskt spektra; foton visas sida vid sida med målningar, teckningar, textilier, skulpturer, installationer, videofilmer, dokument och tidskrifter... Dessutom har de tre institutionerna tillsammans med bokförlaget Atlas publicerat en 300 sidor tjock katalog, full av texter från ett flertal svenska och utländska skribenter!

Bildcredit, recension Konstfeminism

Bernstrup.jpg:
Tobias Bernstrup, Re-Animate Me, 2002, C-print, 150x120 cm. Dunkers kulturhus.

Sjodahl.jpg:
Anna Sjödahl, Vår i Hallonbergen, 1972, olja på duk, 185x135 cm. Dunkers kulturhus.

Mer läsning

Annons