Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

21 x Pinter

Annons
Med förunderlig snabbhet har det lilla tvåmansförlaget Ersatz under tiden mellan tillkännagivande och utdelning översatt, tryckt och givit ut två volymer av Harold Pinters dramatik; en tredje planeras till början av nästa år. Därmed är det mesta av hans produktion till sist tillgängligt på svenska; det är märkligt att det behövdes ett Nobelpris för att åstadkomma det och typiskt att det är ett litet förlag som klarar bedriften, inte något av de stora, ointresserade av att ge ut dramatik.
"Tolv gånger Harold Pinter" innehåller pjäserna "Natt", "Svek", "Älskaren", "Vägs ände", "Party time", "Kollektionen", "Det ska vi fira", "ingenmansland", "Presskonferens", "I väntan på Wilson", "Födelsedagsfesten" och "Den nya värlsordningen".
I "Nio gånger Harold Pinter" finns "Aska", "Monolog", "Landskap", "Dvärgarna", "Hemkomsten", "Bergens språk", "Det värker lite", "Ett slags Alaska" och "Fastighetsskötaren".
Tolv översättare har bidragit: Åke Englund, Östen Rudal och Anna Kölén Theorell i den första volym,en, i den andra Sun Axelsson, Magnus Hedlund, Olov Jonasson, Carl-Olof Lång, Sigbrit Lång, Peter Löfgren, Tora Palm, Peter Stormare, Ulla Åberg.
"För mig", skriver Lars Norén i förordet till "9xP", "är Harold Pinter den viktigaste och största och skickligaste dramatikern under 1900-talet. Han skapade det moderna dramat, det vi i dag lever i. Ibsen, Strindberg, Tjechov avslutade det gamla."
Beundran är förståelig, inför betydelsen kan sättas ett och annat frågetecken. Fler än Pinter har varit med om att skapa det moderna dramat, Beckett på nära håll, Brecht på ett annat. Och brottet med det gamla är som ni kan läsa i en artikel här intill inte alldeles tydligt.
Kanske är det så att Pinter endast vridit Strindberg och Tjechov ett par extra varv, men inte Ibsen; vilket inte förringar hans insats.
Litet mer tveksamt är Noréns påstående att "det finns ingen undertext". Det är ett personligt sätt att läsa Pinter; lika gärna som jag gör i den större artikeln kan hävdas att allt finns i undertexten. Orden är ett sätt att locka fram den.
Allt hos Pinter, menar Norén, kan spåras tillbaka till hans ungdom på 30- och 40-talen. Något liknande tänker Leif Zern i förordet till den första volymen (tolv pjäser). "Det förflutna tar dem i besittning och tvingar dem att byta plats och roller", skriver han om "Aska". "Kusligt och förhäxande, liv och teater på samma gång.".
Zern menar också att Pinter alltid i någon mening är politisk, långt innan han uppfattades som en mer politisk person och författare.
"Hans exceptionella mångtydighet kan läsas som en kritik av den offentliga lögnen och av den förelse som utgår från det politiska språket och elitens makt över tanken och människornas sinnen." Skrivet före Pinters Nobelföreläsning men en utmärkt sammanfattning av det han sade där.
21 pjäser sammanlagt alltså, stora helaftonspjäser som "Födelsedagsfesten" och "Fastighetsskötaren" men också många av de allt kortare Pinter skrivit på senare år. Kortast av dem "Presskonferens": en och en halv boksida.
Det tål läsas. Det är nästan lika bra som att se Pinter på scen.

Mer läsning

Annons