Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

40 procent sant, 60 procent ljug

/

Annons
- Ja, så här bor en författare.    
Elisabeth Lindfors visar mig runt i lägenheten på Gärdet i Stockholm, ett boende som andas ljus och rymd. Här, på fjärde våningen i ett åttavåningshus byggt under folkhemsepoken skrev hon större delen av debutromanen Hon hette Agnes. En berättelse som utspelar sig under folkhemmets storhetstid. Men också en brytningstid, speciellt för kvinnorna. Fortfarande dominerade hemmafruidealet, men samtidigt växte sig kvinnorörelsen allt starkare.    
I detta spänningsfält möter vi hemmafrun Agnes och hennes vånda att förena de egna behoven med kraven utifrån, de som säger att hon ska vara söt och följsam. Vilket hon också är när hon i början av boken lämnar sin lärlingsplats på frisörsalongen för att följa mannen Knut på hans karriärsresa inom kooperationen. Det innebär många flyttningar i landet mellan norr och söder.     
- Agnes har stora likheter med min egen mor. En mamma som jag inte alltid förstod mig på. Boken om Agnes blev en slags upprättelse för hemmafrun. Och ett sätt för mig att förstå hennes situation.     
Själv har Elisabeth Lindfors aldrig varit i närheten av hemmafrutillvaron. Hon har läst på universitetet, bland annat teater- och litteraturhistoria. Sedan började hon att arbeta på Uppsala/Gävle stadsteater och därefter på Stockholms stadsteater, där hon också var chef för marknadsavdelningen. Dessutom har Elisabeth Lindfors varit ensamstående mamma. Kvinnorollen som den jagsvaga Agnes, som är väldigt beroende av sin man, känns mycket långt borta.    
- Jag är själv fyrtiotallist och vår generation nästan föraktade hemmafrun. För tio år sedan hade jag inte kunnat skriva boken. Då hade jag inte haft den rätta nyfikenheten inför ämnet, säger Elisabeth Lindfors.   
Även om Agnes sköter sina plikter efter konstens alla regler smyger sig hennes dåliga självkänsla på. Hemmafrulivet lyckas inte gömma undan den egna längtan efter självförverkligande. När hon kommer i kontakt med oljefärgerna hittar hon en väg ut ur sin osäkerhet. Livet känns mer betydelsefullt. Agnes målar och ger sig hän.    
\"Oljan. Hon älskar den blanka, smidiga oljefärgen. Lukten av terpentin, penslarna som mjuka morrhår mot duken. Oljan är mjuk och len som insidan av hennes lår. Eller ännu högre upp, inuti henne. Hon rodnar av tanken. Sidenblank, sammetslen. Hon skulle kunna slicka ut färgen över duken. Ibland har hon faktiskt smakat lite på färgen, särskilt den karmosinröda, den som är som sammet\".    
Berättelsen är skriven på en rak och nästan naivistisk prosa, ungefär som de bilder Agnes målar. När en granne i byn de bor i ser en av Agnes tavlor vill han gärna köpa en av henne. Hon berättar för Knut om händelsen. Men han svarar bara att grannen nog ville vara snäll. Knut vill helst att Agnes ska vara nöjd med hemmalivet och inte hålla på och kladda med oljefärgerna.   
\"Hon inser att han aldrig kommer att uppskatta hennes målningar. Hon ser sin målning genom Knuts ögon, ser hur usel, barnslig och korkad den är\".    
Hon fogar sig än en gång. Och slutar måla. Hon hette Agnes utspelar sig till stora delar i Skåne. Och det var i Skåne som boken fick mest positiv respons.    
- Jag har pratat en hel del om boken där nere och nyligen var jag på Akademibokhandeln i Malmö. Där var det en tjej i 20-årsåldern som sa att hon känner igen sig i Agnes.  Att tjejer har det ungefär likadant idag.    
Vi kommer in på den aktuella debatten om feministparti, om kvinnofrågan ska lyftas ur sitt sammanhang och skapa ett eget. Elisabeth Lindfors är tveksam till det.    
Att debutera som 55-åring hör inte till vanligheterna, men Elisabeth Lindfors har alltid skrivit. Det har varit en del av henne hemliga liv.   
- Särskilt när jag blev ensamstående mamma och inte kunde gå ut på kvällarna.    När skrivandet tog fart på allvar var det just föräldrarnas röster som kom till henne. När de blev gamla och sjukliga började Elisabeth Lindfors fundera på sin roll i familjen, att hon alltid varit pappas flicka. Sin mor hade hon inte tänkt så mycket på.    
- Och sakta började frågan mala hur mamma hade tänkt. Vem var min mor?
   Allt eftersom arbetet fortskred tog Agnes nya väger och blev en helt egen gestalt.   
- När min bror läste boken skrattade han och sa att 40 procent var sant och 60 procent ljug, så det är mycket som jag har hittat på.   Men stämningen av instängt kvinnoliv där Agnes är fången i konventioner och osäkerhet är ett tema som fortsatt att intressera Elisabeth Lindfors.       
- Jag  vill utforska frågor som berör utanförskap, människan som inte
 kan nå fram till andra. Vilka mekanismer gör att människor inte kan delta i samhället fullt ut? Ett tema som återkommer i hennes nya bok Utanför allt som kommer i höst. Här får vi möta en kvinna som lever i ett slutet samhälle. Genom en tillfällighet får hon en chans till kontakt med yttervärlden, vilket leder till en rad omskakande händelser. Utanför allt är en roman om längtan, kärlek och svek.
Nästa projekt har hon inte helt klart för sig än.    
- Men ibland tänker jag att jag var orättvis mot Knut när jag skrev Hon hette Agnes. Så vem vet, det kanske blir en bok om honom också.






Mer läsning

Annons