Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Å, Helle, Oddleif och torsk

/

Annons
I dag är Å det sydligaste samhället på Moskenesøy. Oddleif Nielsen var fem år när han flyttade hit. Hela familjen flyttade från Helle som då var det sydligaste fiskeläget på ön. Invånarna hade klarat sig i generationer och var i stort sett självförsörjande. Marken var inte särskilt fruktbar, men potatis odlades. Grönsaker åt man inte så mycket. Fisk var basföda och alla hade kor, får och höns. Fåren släpptes ut sent på våren för att beta i fjällen. När sommaren var förbi hjälptes man åt att driva in dem. Vintrarna kunde vara hårda, men på familjefotografier från sommaren 1937 ser livet i Helle idylliskt ut.

Den rika tillgången på fisk skapade förutsättningar för bosättningar långt ut i havsbandet. I Helle hade människor bott sedan 1500-talet i obruten följd och spår av bosättningar i grottor vittnar om att här har bott människor för tusentals år sedan.

År 1949 flyttade alla familjer från Helle. Husen där människorna bodde är borta. Stenarna till husgrunderna finns kvar. Under sommaren visar Oddleif platsen för turister. Man hade talat om att bygga en hamn i Helle. Viken där båtarna lade till hade naturen skapat, men en utbyggnad var nödvändig. Stormarna var så våldsamma att det var omöjligt att lägga till. När vågorna slog mot skären utanför Helle piskades havet till skum. Hela Helle kunde bli vitt innan den första snön hade fallit. Det blev för dyrt att amlägga en hamn. Man tvingades överge det utsatta fiskeläget. Invånarna fick flyttningsbidrag. De unga tyckte det var spännande att flytta. De äldre hade svårt att vänja sig vid nya omgivningar.

Oddleif var liten och vande sig snabbt vid livet i Å. Här har han bott sedan familjen flyttade från Helle. Barnkullarna under krigsåren var stora och även om Å är ett litet samhälle var de många barn under Oddleifs uppväxt. De som var födda under krigets två sista år gick i samma klass. Sexton elever. Sex bor kvar i Å. Några har dött. De som har flyttat till andra platser kommer hem till Å under sommaren.

Barnen fick tidigt lära sig att arbeta. Oddleifs far fiskade med krok. Det första Oddleif fick lära var att agna krokarna. Det är ett enformigt och tidskrävande jobb, men det är en bra fiskemetod. Krokarna sitter på 600 meter långa linor som läggs ut från aktern. Oddleif somsedan några år fiskar med sin son brukar ha tio linor. Om vinden ligger på får de vara uppmärksamma så att det inte blir trassel mellan linorna. Fisket bedrevs i Moskströmmen, en av världens starkaste tidvattenströmmar. Torskfisket börjar direkt efter jul. Goda vintrar går det att snabbt komma upp i kvoten. Mindre goda säsonger tvingas de ligga ute länge. Hur mycket fisk det blir beror på vilken vandringsväg de väldiga torskstimmen tar.

Vi sitter på Oddleifs brygga och samtalar. Vi har gott om tid. Emellanåt gör vi avbrott då jag går omkring i Å och fotograferar. Vi som reser till Lofoten har lockats av bilder och berättelser om landskapet. På plats möter vi människorna. Den rastlöshet som fört mig hit finns inte här. Ni lever fint här, säger jag till Oddleif. Ja, det är en glädje for för oss att många som kommer hit tycker det, svarar han.

Jag sitter på en brygga och ser hur de blå sprickorna i molntäcket växer. De blå orden fyller de vita sidorna i anteckningsboken. Livet är nära och stillsamt. Trafiklarm är en annan värld. Mediabrus är en annan planet.

Här är det vinden, havet och fåglarna som ger ljud. Jag reser inte bara för att se något annat än det därhemma. Jag reser också för att bli en annan och reflektera över hur jag är när jag inte är här.

Den makt som formar utvecklingen finns i de stora städerna. Där ser man ofta nedlåtande på små platser långt borta. I bästa fall uppfattas de som lämpliga för sommarboende. \"Litet är vackert\" är titeln på en bok som granskar det moderna samhällets utveckling. \"Stort är bäst\" kunde vara en lämplig rubrik över den utveckling som formar det moderna samhället. På Lofoten kan stordriften få förödande följder. Om man hade fortsatt fiska som Oddleif Nielsen gör hade framtiden varit ljus. Men \"stort-är-bäst-samhället\" tycker bäst om de industritrålare som utrotade torsken vid Kanadas och USA:s atlantkust. Risken finns att industritrålarna gör detsamma vid Lofoten.


Mer läsning

Annons