Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Absurd teater utan absurditet

REFLEXION
Gregor Flakerski om att verkligheten överträffar dikten

Annons
Under 60- och 70-talen spelades det flitigt på många scener pjäser av den absurda teaterns mästare, framför allt Beckett med några oförglömliga uppsättningar av \"Väntan på Godot\", men också rumänen som dock skrev på franska Ionesco och hans \"Noshörningen\", och polacken Slawomir Mrozek.
Varför de inte spelas längre är inte gott att veta. Det kan knappast bero på att deras verk har förlorat i aktualitet. Den enda förklaringen som jag kan tänka på är väl att verkligheten har överträffat dikten, och att i vår värld av idag har den absurda teatern helt enkelt förlorat just sin absurditet.
Beckett och Ionesco har gått ur tiden. Kvar är Mrozek, som i dagarna fyllt 75 år. Den tilldragelsen firas i hans hemstad Kraków på ett sätt värdigt Mästaren själv. En gigantisk konstutställning av Mrozeks konst äger rum i en park i stadens centrum Mrozek började sin bana en gång i tiden som serietecknare. Flera av hans pjäser spelas på stadens teaterscener, och på själva födelsedagen bjöds på picknick på Gamla Stans försvarsmur som mycket stilenligt erbjöd lotterier, krafttävlingar, brandmannaorkester och cirkuskonster.
Från 1963 levde Mrozek i exil i Paris, och återvände hem till Polen några år efter Murens fall. Hans mest kända verk är generationsdramat \"Tango\". Mina egna favoriter är \"På öppet hav\", en dråplig komedi om demokratins problem, och framför allt \"Poliser\", ett svart drama som utspelar sig i ett obestämt diktaturland där alla medborgare är skyldiga att ange en person. Alla sitter i fängelse utom två poliser, som ställs inför det intrikata dilemmat vem som ska ange vem. Mrozeks stiliserade språk och subtila humor firar här stora triumfer.
Så vitt jag har kunnat se har inget av länets bibliotek några av Mrozeks dramer, vilket är på gränsen till kulturskandal. Däremot har flera, dock inte alla, ett par av hans novell- och berättelsesamlingar.
En av dem, \"Elefanten\", är för mig starkt förknippad med översättningskonstens vansklighet och det tidigare nämnda fenomenet att verkligheten alltid överträffar dikten. Under gymnasietiden lyckades jag övertala en av mina klasskamrater att läsa denna utsökta samling berättelser.
Han blev ganska förtjust, och tyckte att historierna var mycket fina, men det var en han för sitt liv inte kunde begripa. Vad var det som var så roligt eller upprörande, med att ett par barn byggde en snögubbe framför Partihögkvarteret? Översättaren förklarade nämligen inte att på polska används snögubbe som synonym till dumbom...Ridå!

Mer läsning

Annons