Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Alfhilds alla dramer

/

Alfhild Agrell: Dramatiska arbeten
Atrium förlag

Annons

På 1880-talet var Alfhild Agrell en av Sveriges största författare. Hennes dramer jämfördes med Ibsens, gick bättre än Strindbergs på Dramaten och spelades i Europas storstäder. Replikföringen var snabb, spetsig och rolig. De skarpladdade budskapen om kvinnans ställning i samhället gick rakt in i publikens – och recensenternas – förtjusta hjärtan.

Men så glömdes denna framgångsrika författare bort. Det är en gåta. Den svenska litteraturhistorien, som har så ont om friska 80-talister, glömde bort en av de allra friskaste!

Först i våra dagar börjar vi minnas igen. Sedan Ingeborg Nordin Hennel på 1980-talet gav ut monografin "Dömd och glömd" har Alfhild Agrell återutgivits och spelats. Och nu har Umeå-förlaget Atrium givit ut Alfhild Agrells "Dramatiska arbeten". Det är vacker bok – och stor och komplett: alla dramer är med. Ingeborg Nordin Hennel kommenterar. Allt sätts in i sitt sammanhang. Även Alfhild Agrells gåta förklaras: hon glömdes på grund av en "estetisk omorientering" som särskilt drabbade "de skrivande kvinnornas problemdramer, nu omdöpta till indignationsdramatik".

Det verkar rimligt: Alfhild Agrells dramatik känns gammal. Men samtidigt finns överallt en enastående snärtighet och humor som förklarar att dramat "Räddad" kunde göra succé när det sattes upp 2007.

En verklig pärla är den aldrig tidigare tryckta "En bröllopsdag". Det är lustspel och tragedi på en gång – och på ångermanländsk dialekt. Alfhild Agrell föddes ju i Härnösand 1849, växte upp och gifte sig där och bodde några år i Sundsvall innan hon blev litterärt salongslejon i Stockholm.

Den norrländska bakgrunden märks även i succéfarsen "Småstadsliv" som driver med spänningarna mellan den kulturlösa krämarstaden Näsvik och det bildade Sandö med sin landshövding. Krämarstaden Sundsvall och det bildade Härnösand med sin landshövding hänger förstås i luften. På samma linje ligger dramat "Vår". Det handlar om en tjänstemannadotter från Stockholm som gifter sig med en hantverkare och flyttar till Norrland, där hon blir viljestark värdshusvärdinna som struntar i konventionerna.

Det är Alfhild Agrells egen familjehistoria. Modern, ämbetsmannadotter från Stockholm, gifte sig med konditorn och värdshusvärden Martin i Härnösand. När hon vid sitt första gudstjänstbesök i domkyrkan anvisades plats bland hantverkarfruarna, gick hon sin väg och kom aldrig tillbaka. Det, om något, var förstås att sätta sig över konventionerna.

För mig blev dramat Vår en upplevelse. Även jag försökte förklara Alfhild Agrells gåta i en bok för några år sedan. Liksom Ingeborg Nordin Hennel menade jag att hennes estetik blev omkörd. Jag pekade på en yngre generation författare från Västernorrland som gjorde litteratur av den märkliga utkantsmodernitet som uppstod när träindustrin förvandlade vårt län till Sveriges mest expansiva tillväxtregion och småstorstäderna Sundsvall och Härnösand till landets mest avancerade försökslaboratorier för modernt stadsliv.

Den nya estetiken gick ut på att det reella livet drogs in i fiktionen. Ludvig Nordström förvandlade sitt eget liv till familjen Lacks och visade hur det kändes att leva i den moderna tidens sociala spänningsfält. Den estetiken blev en huvudkraft i svensk 1900-talslitteratur som ger sig till känna än i dag – i Susanna Alakoskis Svinalängorna, Åsa Linderborgs Mig äger ingen, Marjaneh Bakhtiaris Kan du säga schibbolth? etcetera.

Jag trodde inte att Alfhild Agrell kunde den konsten, för jag hade faktiskt inte läst dramat Vår. Nu blir gåtans lösning kanske en annan. Kanske var Alfhild Agrell rentav före sin tid? Kanske lämnade hon 1880-talets slagord och konstruerade intriger innan samtiden var mogen för den moderna smaken av äkta liv?

På det viset är det lätt att bli bortglömd.

Annons