Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Alla litterära vägar leder till Paris

\"Où va la littérature française?\" —Vart är den franska litteraturen på väg? Så hette ett seminarium under den nyligen avslutade Salon du livre i Paris [18-23 mars].

Annons
Visst skulle det vara praktiskt om fransk litteratur var på väg någonstans, och någon kunde tala om för en vart. Men så fungerar det ju inte. Hundratals franska romaner publiceras varje år och ytterst sällan har de olika författarna någon uttrycklig överenskommelse om riktningen för deras böcker.
Le Salon du Livre, Europas största bokmässa öppen för allmänheten, hade tema Ryssland i år. 42 ryska författare var inbjudna, och sammanlagt tvåhundratusen människor myllrade under sex dagar runt mellan de 1 200 utställarnas montrar på en yta stor som sju fotbollsplaner.
Ett knappt hundratal av mässgästerna har hittat till ovan nämnda seminarium, som avhålls i en provisorisk sal på mässgolvet. Här har tre självmedvetna unga manliga författare bänkat sig: Ollivier Pourriol, Oliver Rohe och François Begaudeau. Alla tre debuterade 2003, alla tre råkar ha släppt sin uppföljare i januari 2005, ingen av dem är ännu utgiven på svenska. Deras kaxighet väcker mitt intresse.
Moderatorn är med typiskt fransk könsfördelning en ung kvinna, Minh Tran Huy, journalist på Magazine Littéraire. Hon inleder med att berätta att tre namn ofta upprepades när hennes tidskrift frågade ett antal akademiker vilka franska författare som de trodde skulle bestå: Pierre Michon, Jean Echenoz och Pascal Quignard. Vad tycker de närvarande herrarna?
Hennes första fråga avfärdas snabbt och samstämmigt. Författarna ser ingen anledning att tala om andra när de ju själva är här. Ändå återkommer en av de tre odödligförklarade flera gånger under samtalet, som ett slags förebildlig referenspunkt: Jean Echenoz. Flera av hans romaner finns översatta till svenska dagens boktips! Nå, åter till seminariet.
En möjlig riktning eller strömning i Frankrike de senaste åren är trots allt vad man kallar \"autofiction\", en sorts fiktiv självbiografi. Ollivier Pourriol är motståndare.
Om jag köper en bok så vill jag inte att serveras författarens emotionella uppstötningar. Det behövs en strukturering, även av de mest våldsamma passioner. Att skriva en bok är ett hantverk. Av en bok som inte har arbetats fram känner jag mig inte respekterad som läsare.
Men autofiction är bara en trend. Det finns inte längre några litterära skolor, det är de tre unga författarna överens om. Pourriols förklaring är att författarna inte träffas.
Dagens författare är isolerade. De individer som skriver idag är helt ensamma. De träffar sin förläggare en gång, när de skriver kontrakt, och någon enstaka journalist som intresserar sig för boken.
Nej, lyckligtvis finns det inga litterära skolor längre, säger Oliver Rohe. Det är inte som förr, när till exempel Zola deklarerade att litteratur bör vara naturalistisk.
François Begaudeau håller med om att vi idag slipper mycket av den parisiska ritualen med kamp mellan olika skolor.
En av de sista stora franska skolorna var väl le nouveau roman (det som vi i Sverige kallar Den nya franska romanen\"). Alla som utpekades som medlemmar i skolan var redan från början överens om att det enda som sammanförde dem var deras avsky för den traditionella berättelsen även om alla älskade Balzac. Jag undrar om det någonsin funnits någon riktigt sammanhängande litterär skola. Möjligen naturalismen.
Som sagt.

Mer läsning

Annons