Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Allt finns i dikten

/

Curt Bladh om Göran Sonnevis 400 sidor poesi BOK Göran Sonnevi: Oceanen. Bonniers

Annons
Sju år efter \"Klangernas bok\" ger Göran Sonnevi i dag ut en väldig samling dikter, drygt 400 sidor, med det lämpliga namnet \"Oceanen\". Vad är det ett slags poetiskt allkonstverk eller en poesins papperskorg? Skäl finns att undra.
Här finns samma stora satsning som i flera andra av Sonnevis böcker. Men också en känsla av att detta är något som, under många år, ända sedan 70-talet, tillkommit vid sidan av de böcker han givit ut under tiden.
Det finns anspelningar på, skuggor av dessa böcker; som är \"Oceanen\" en arbetsbok och ibland de rester som blev över. Samtidigt är det en diktbok som existerar i sitt eget namn. Här finns en sammanhållande idé, oändligt varierad, ständigt ny och alltid med den poetiska lödighet som utmärker Sonnevi.
Allt bärs upp av språket.
Det börjar med ett slags programförklaring: \"Varje ord finns bara i kärlek\". Det är språket som ständigt är närvarande, inte bara som uttrycksform utan som själva existensen. Sonnevi går att läsa med Wittgensteins berömda ord om att inget finns om vilket man inte kan tala; verkligheten blir till i språket. Det är som skriver Sonnevi sin verklighet. Utan språk finns den inte; inget existerar utanför dikten.
Här finns barndomsminnen, minnen av vänner, dagboksanteckningar, minnen av läsning. Allt smälts samman. Han vandrar genom sin dikt i sällskap med andra. Dante är ständigt närvarande men också mer samtida. En lång rad dikter handlar om Göran; den som läser uttyder snart namnet till Göran Tunström, den döde vännen på Koster. Karl som är Karl Vennberg skymtar, likt en skugga ur det förflutna. När han åker med pendeltåget till Stockholm passerar det Spånga och Sonnevi kommer att tänka på \"Karl\", något han skrivit, något han sagt. Bitvis är det som en personrebus att lösa: inte mer än förnamn eller initialer.
Stilen varierar mellan de korta raden-dikter som gjort Sonnevi känd; med ett språk lika korthugget, som hugget i sten som en gång den fornnordiska lyriken. Men här bryts det av långa prosalyrisk avsnitt; också de tätt sammanpressade, varje ord med tyngd, aldrig ett onödigt.
Samtiden finns där. Dagboken noterar vad som händer, 11 september, politiska motsättningar, minnen av kriget av Vietnam, noteringar om kriget i Irak.
Som en totaldikt. I denna språkliga ocean ryms allt, allt kommer till ytan, allt finns i djupen. Det är mer en bok att leva med än läsa från pärm till pärm.
Vilket är både det storslagna och det problematiska med den. Storslagen i all sin rikedom, i bilderna som växlar, tidens avlagringar i poesin. I denna tilltro till språket, till poesin; om dess betydelse tvekar aldrig Sonnevi. Det är som lever han inte utan poesin.
Det är en sympatisk livsstil. I en tid när språket utarmas och vulgariseras är det en stilla glädje att läsa Göran Sonnevis poesi. Här är språket avskalat och kristallklart; inget finns av poetiska omskrivningar, knappt ens en metafor. Poesin är omedelbar och tveklös, skriven med en självklarhet endast den som helt litar till den kan skriva.
Och det är inte det skrivna som kan bli problematiskt. Det är läsningen.
Läsaren ska ta sig genom all denna poesi; det kan bli övermäktigt. Som reduceras poesin till dagbok, tankebok, arbetsbok, utan den åtstramning, den förtätning som präglat Sonnevis tidigare diktböcker. Det väller fram, risken finns att läsaren drunknar i \"Oceanen\".
Ändå finns så mycket att finna där, så många exakta iakttagelser, så många tankar. Och allt är skrivet i det mörka ljuset av den slutliga oceanen, döden, evigheten som väntar. Gud hastar förbi ibland; Sonnevi står där och väntar på en bekräftelse men oroas av sitt tvivel. Dante han som vandrade genom skärseld, paradis och helvete är en mer trogen följeslagare. Det kan nästan tyckas som har Sonnevi skrivit sin egen \"Divina commedia\".
\"Oceanen\" är ingen okomplicerad diktbok. Kan den långa stunder likna snabb dagbok finns här ett sökande och ett allvar som förankrar den i den stora dikten. Sonnevi är ingen enkel diktare; inte ens i sin poesis kortaste former är han självklar. Oftare finns här en motsägelse han driver likt en undersökning; inget är egentligen självklart, allt har andra sidor, också de politiska bilderna. Gud är ett slags oroande ande i \"Oceanen\", Dante en följeslagare svårt att alltid ha inom synhåll.
Oceanen är döden men också livet; vore han mer uppsluppen vilket han inte är kunde metaforen (den egentligen enda på de 400 sidorna) oceanen kunna likna en lek med läsaren. Men så är inte Sonnevi. Han skriver med ett gravallvar så stort att det någon gång kan skymma sikten i hans diktning. Som läsare kan man ibland önska sig en smula avslappning, ett litet stänk lättsinne som kontrast till allvaret och vemodet.
I denna diktvärld finns en fast hållpunkt: språket. \"Oceanen\" kan förmodligen läsas som inget annat än en envis bekräftelse på språket; allt handlar om det, allt rör sig om och i och kring språket, orden, ordens klanger, orden som minne.
Den stora oceanen är språket. Poesin, dikten. Där ryms allt.
Göran Sonnevi skriver ned det.

Mer läsning

Annons