Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Allt finns i undertexten

/
  • Jeremy Northam, Helen McCrory och Gina McKee i

Curt Bladh om Harold Pinter, Nobelpristagare i dag

Annons
24 maj 1958 togs pjäsen bort från repertoaren på Lyric Theatre i Hammersmith. "The Birthday pary" blev ingen framgång; under den vecka den spelades spelade teatern in 260 pund, 11 shilling, 8 pence.
Harold Pinters debut i London kunde ha börjat bättre. Kritiken efter premiären 19 maj var inte välvillig.
"Ledsen, Mr Pinter, ni är inte underhållande nog", skrev Evening Standard. "Vad allt det här betyder vet bara Mr Pinter", skrev Manchester Guardian.
1958 hade Harold Pinter utbildat sig till skådespelare, han hade haft mindre roller på olika teatrar utanför London. Två år tidigare hade han på en teater i Bournemouth mött skådespelerskan Vivien Merchant, de blev förälskade och gifte sig; året därpå ¨föddes sonen Daniel.
Pinter hade redan debuterat som poet, om än inte i bokform. Också poesidebuten hade sin problem. I nr 19 1950 av tidskriften Poetry London fanns två dikter av Pinter, "New Year in the Midlands" och "Chandeliers and Shadows". Men något hände i ombrytningen, delar av dikterna hamnade i fel dikt. Så i nästa nummer trycktes den ena dikten om, plus två nyskrivna. Som författare angavs "Harold Pinta".
Pinter tog namnförvanskningen med ro: Pinta är den portugisiska formen av Pinter. Varifrån han fått sitt efternamn är osäkert. Hans föräldrar var judar som invandrat till England från Ungern och bosatt sig i arbetarstadsdelen Hackney i östra London. Fadern arbetade som damskräddare. Pinter föreföll ungerskt men det fanns andra, spanska och portugisiska varianter av namnet, Pinto, de Pinto, da Pinta. Det fanns en möjlig förklaring. Sefardiska judar blev oönskade på den iberiska halvön, många av dem utvandrade då till östra Europa, till Ungern och andra länder. Så namnet Pinter kan vara just en variant av det spanska eller portugisiska; långt senare, som dramatiker, skulle Harold Pinter anknyta till dessa namnformer.
Från poesin övergick han till dramatiken. Hans första pjäs är enaktaren "The Room"; med den deltog han i en tävling på universitetet i Bristol och väckte Harold Hobsons intresse och entusiasm. Hobson var en av domarna i tävlingen men framför allt teaterkritiker i The Sunday Times.
Dagen efter det "The Birthday Party" hade lagts ned på Lyric Theatre försvarade Hobson pjäsen i Sunday Times. "Den är engagerande", skrev han, "den är intelligent, dess gestalter är fascinerande". Hobson menade att Pinter hade "formulerat grundläggande fakta om vår existens".
Att en atombomb kan explodera är en sorts hot, menade Hobson, "medan Pinter skildrar ett mer subtilt hot. Det andas i luften. Det kan inte ses, men det kommer in i rummet varje gång en dörr öppnas. Det är något i det förgångna strunt samma vad som vill hinna upp dig."
Skrivet 1958, med en insikt och framsynthet som är förbluffande; bättre kan egentligen inte Harold Pinters dramatik beskrivas.
Det som på ytan förefaller som mycket vardagligt språk, fullt av motsägelser och upprepningar, döljer alltid något annat. Om någon är Pinter undertextens mästare. Ingen kan som han säga det som inte sägs. Att de vanligaste orden i hans pjäser är "paus" och "tystnad" är naturligt: det är där dramatiken finns.
Pinter debuterade i samma generation som John Osborne. Harold Wesker, John Arden och en lång rad andra de flesta knutna till Royal Court, till skillnad från Pinter. I den ytliga historieskrivningen har han därmed kommit att hamna bland köksbänksrealister och de arga unga männen. Men där var han, redan i de första pjäserna, helt annorlunda.
Hans förebilder fanns på annat håll. För det fick han ibland kritik. Om Pinter kunde glömma Beckett och Iosnesco för en stund skulle han bli en bra dramatiker, skrev en kritiker tidigt i hans karriär. Medan en annan menade att om Beckett inte skrivit "I väntan på Godot" hade en pjäs av Pinter varit den bästa i modern brittisk dramatik.
Medan Osborne, Wesker och de andra förde in samhället på teatern, bröt emot West End-traditionen och var uppenbart politiska ägnade sig Pinter åt att bryta själva teatertraditionen, främst i språket, i dialogen.
Klassisk dramatik är en form av retorik. Dialogen är till för att förklara vad författaren vill säga, särskilt tydligt i versdramer. Det finns också hos många senare tiders dramatiker, som Shaw och, inte minst, Ibsen. Men med Strindberg började något hända: han skrev en dialog som är mindre ägnad retorisk glans än att återge det vanliga mänskliga samtalet: man talar hellre förbi varandra än ständigt till varandra, efter retorikens regler. Anton Tjechov förädlade metoden; det finns replikskiften i Tjechovs pjäser som förefaller som uppenbara modeller för Pinter ett drygt halvsekel senare.
Om än inte helt först så är han dock den som fört denna dialog längst, om än med en skugga från den mer samtida Beckett; Gogo och Didi som väntar på Godot har många dubbelgångare i Pinters pjäser.
Hans dialog är uppbruten, full av motsägelser, upprepningar, nya upprepningar; samma uttryck kan återkomma gång på gång, också i olika scener. Det går att visa med nästan vilken replikväxling som helst. Ta den här ur inledningen till "The Birthday Party", "Födelsedagsfesten", mellan Meg pch Petey:
Smakar det bra.
Väldigt bra.
Jag trodde väl att det skulle smaka bra. Har du tidningen?
Ja.
Är den bra?
Inte så illa.
Vad står det?
Inte mycket.
Vardagligt struntprat kan det förfalla som. Men varför i så fall på en teaterscen? Just därför att det, under och mellan dessa meningslösa repliker, finns det Harold Hobson beskrev: ett hot i luften, något outtalat men närvarande.
Det är naturligtvis svårigheten med Pinter. Han låter sig inte spelas på vanligt vis; dramatiken och konflikterna är oftare outtalade än gestaltade. Hans pjäser beskrivs ibland som partitur, mycket exakta, de ska verkligen spelas som de är skrivna.
När han själv satte upp en av sina pjäser i New York fick Pinter frågan om han ändrat något.
"Jag tog bort en 'paus' och lade till ett komma", svarade han.
Paus är den korta tystnaden, tystnad den långa; det är de som ger pjäserna rytm och kräver exakthet av aktörerna, aldrig för långt, aldrig för kort.
Länge sågs Pinter som opolitisk. Här fanns visserligen som hos de andra i samma dramatikergeneration tydliga sociala miljöer men egentligen inget uttalat samhällsintresse. Det var uppenbart en misstolkning av hans politiska medvetenhet. Vid sidan av hans direkta politiska ställningstaganden under senare år de som ledde fram till en förvirrad och märklig debatt efter tillkännagivandet av Nobelpriset finns en, som i dialogen, mer outtalad än direkt påtaglig politisk medvetenhet.
Vad handlar "Fastighetsskötaren" om om inte om makt; inte makten i samhället men makten över ett hus och kampen om att få denna makt.
Där finns också denna sorts spänning i Pinters pjäser, liksom där finns en moraldimension. Kanske mest tydlig i "Svek" ("Betrayal"), en pjäs (1975) som i mycket markerar en nyorientering i hans dramatik. Den är mer realistisk än tidigare pjäser, arbetar mindre med undertexten. Hade de tidigare, liksom en del av de senare, på ytan varit mer eller mindre naturalistiska men under ytan innehållit symboliska djup, håller sig "Svek" nästan enbart till yta. Även om Pinter, sin originalitet trogen, gör det på sitt eget vis: han berättar denna kärleks- och otrohetshistoria baklänges.
Det börjar med historiens slut, slutar med att otroheten inleds när den ene vännen förälskar sig i bäste vännens hustru.
Den dramaturgiska finessen är dock inget lustigt infall. Pinter använder den för att visa sveket i alla dess dimensioner
Emma sviker Robert som hon är gift med när hon inleder ett förhållande med Jerry. Jerry sviker Robert, sin bäste vän på vars bröllop han var best man, genom att inleda ett förhållande med hans hustru. Men Robert sviker också Jerry när han berättar att han känt till förhållandet i fyra år, utan att sägas något till sin bäste vän, inte ens fördöma att han går i säng med hans hustru. Alla sviker och bedrar varandra, kanske handlar det mindre om ett rätt vanligt äktenskapsbrott än ett svek i den manliga vänskapen mellan Robert och Jerry.
Som vanligt är det bara Pinter som vet; om nu han vet. Det är hemligheten med all bra litteratur och det som kännetecknar den dramatik som spelas om och om igen. Ingen vet säkert, det finns alltid tolkningar.
Undertexten, vare sig den finns hos grekerna, Shakespeare, Molière, Strindberg, Tjechov eller hos Pinter, låter sig aldrig helt tydas. Den är lika svårtydd som livet. Eller meningen med det.
Harold Pinter själv har dock kommit en bit från den där nedslående veckan med "Födelsedagsfesten" i maj 1958. I verkligheten gick det snabbt bra för honom. Med de kommande pjäserna, skrivna i snabb följd, "The Dumb Waiter", "A Slight Ashe", "A Night Out", "One to Another" och framför allt "The Caretaker" som hade premiät i april 1960 blev Pinter snabbt ett namn. Och de kritiker som varit avvisande eller åtminstone frågande inför "Födelsedagsfesten" gjorde helt om. Mest markant den mest berömde av dem, Kenneth Tynan, teaterkritikens stora stjärna i The Observer. Tynan erkände att han haft fel: "Pinter uppfyller alla löften jag inte lyckades se i ´Födelsedagsfesten´".
Och han fick beröm från ett något möjligen oväntat håll. Från Noël Coward:
"Han är vad jag skulle kalla ett genuint original. Några av hans pjäser är litet obskyra, litet svåra, men han är en utmärkt yrkesman som skapar en atmosfär med ord som ibland är något överrumplande."
Coward West End-teaterns stjärna var också med och finansierade en filmversion av "Fastighetsskötaren" två år senare, tillsammans med bland andra Richard Burton, Elizabeth Taylor, Peter Sellers och Peter Hall. Samma år spelades Pinters "The Collection" på Aldwych Theatre i London, en enaktare kompletterad med en uppsättning av Strindbergs "Leka med elden".
Och i dag, i sjuksängen i London, kan Pinter följa den ceremoni i Stockholm där han tilldelas det Nobelpris i litteratur han som, med Svenska Akademiens motivering, "i sina dramer frilägger avgrunden under vardagspratet och bryter
sig in i förtryckets slutna rum".

Mer läsning

Annons