Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Allt ljus på Lars Ahlin

Annons
Nu ska vi ta pulsen på världen!
Lars Ahlin åren 1946-1997
Gunnel Ahlin
Albert Bonniers Förlag

\"Nu ska vi ta pulsen på världen!\" Med de orden bröt Lars Ahlin sin tjugofyraåriga tystnad. De inledde hans roman Sjätte munnen, när han som 70-åring åter talade till sin publik efter att ha tigit som romanförfattare sedan 1961, då hans tångförlösta Bark och löv kom. Just det ordet, tångförlöst, använder Gunnel Ahlin, hans hustru under femtio år, om hans mödosamma framfödande av Bark och löv. Hon gör det i sin bok om Lars Ahlin åren 1946 -1997.
Till titel har hon valt orden Nu ska vi ta pulsen på världen!, ett utrop som hon anser \"kan sättas som rubrik över hela Lars Ahlins författarskap\".
Gunnel Ahlins egen person och egna anspråk under det långa äktenskapet bara skymtar. Detsamma gäller hennes författarskap. Som läsare kan man notera att hennes produktiva år, hon debuterade 1960, sammanfaller med Lars Ahlins tysta. I boken berättar hon hur han läste hennes manus, rådde henne till förbättringar och till slut också samarbetade med henne. Om sig själv, sedan hon gift sig, säger hon: \"Jag är inte längre huvudpersonen i mitt eget livs drama\".
I Nu ska vi ta pulsen på världen! är allt ljus på Lars Ahlin. Vad skulle han tyckt om det? Han som tvingade in en passus om att den självcentrerade skådespelaren Edward Persson i n t e fick komma ifråga för någon av rollerna, när hans roman Egen spis skulle filmas. Någon film blev det emellertid aldrig.
Gunnel Ahlins bok är en snårskog av småprat, meningslösa noteringar om vad man gjorde nu och vad man gjorde sen, reseskildringar som har mer schwung än djup och vildsint irrande fram och tillbaka. Men i skogen blommar ljuvliga blomster och då och då får man sig en rispa av en kvist som snärtar tillbaka. För det finns ömsinthet och ilska på sidorna när de omständigheter beskrivs under vilka Lars Ahlin födde fram sina texter.
Ahlin ville han se romanen som en artefakt, ett konstverk i sig och vägrade ställa upp på det illusionsmakeri han ansåg romanförfattare ofta ägnade sig åt. Hans inflytande är oöverskådligt. Nu får man möta honom när skriver som en besatt varannan natt. Och när han i djupaste förtvivlan gråter på dagarna och vakar på nätterna.
Ett par av bokens spänstigaste avsnitt är en brevväxling mellan Lars Ahlin och 16-årige sonen Per om \"ingenting\" kontra \"någonting\" och två kontroverser med DN:s Olof Lagercrantz. Denne refuserade beställda artiklar. Det slutade med att Ahlin bröt med DN.
Och så finns där snytingarna! Gunnel Ahlin delar ut dem till folk som svarar med \"tvärilska\" inför det de inte förstår, till bokutgivningen som tar allt längre tid ju fiffigare tekniken blir och till kritikerkåren. Mest dänger hon den sistnämnda, för att recensenterna refererar istället för att bedöma och för att de berömmer eller skäller ut istället för att analysera och försöka förstå.
Annat är rent informativt. Till exempel hur Lars Ahlin blev den förste som i Sverige tilldelades författarbostad, den svåruppvärmda Villa Vingarna i Bromma. Där gällde det att ha ugnen på i köket på vintrarna för att få temperaturen över 13 grader. Hon låter donatorn, bokälskaren, ungkarlen och civilassessorn Waldemar Ditzinger skymta. Alltid läsande, till och med när han i badrock gick ner till Mälaren för sitt morgondopp, ömmade han för de ekonomiskt utsatta författarna och skänkte sitt hus att nyttjas av dem.
Sådana små guldkorn vimlar det av i Gunnel Ahlins snåriga men varmhjärtade bok om mannen i sitt liv, han som också är en av Sveriges mest särpräglade författargestalter.

Mer läsning

Annons