Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Amos Oz återupprättar familjen

/

Annons
I många år var bitterheten och vreden allt överskuggande. Amos Oz talade aldrig om sin mor eller sin far. Det tog närmare 50 år innan han kunde närma sig föräldrarnas levnadsöde i den självbiografiska romanen \"En berättelse om kärlek och mörker\".
Natten mellan lördag och söndag den 6 januari 1952 svalde Fania Klausner en överdos av de nya tabletter som hennes läkare hade skrivit ut mot sömnlöshet. Sonen Amos var då tolv år gammal. Bara ett par år senare bestämde han sig för att bryta med sin familj och sitt gamla liv, bytte efternamn till Oz (som betyder styrka) och flyttade till en kibbutz. I det ögonblicket, konstaterar författaren, dödade han på sätt och vis också sin far och allt som släkten representerade.
- Den här boken var inte möjlig att skriva förrän min ilska, min bitterhet och min smärta hade mildrats en smula. Inte förrän jag kunde se på mina föräldrar som om de vore mina barn. Inte förrän jag kunde se på mitt grannskap och min familj med något slags medlidsamhet, empati, en liten gnutta ironi och massor av nyfikenhet, säger han.
Amos Oz är en av Israels mest namnkunniga författare, flerfaldigt prisad, bland annat med Goethepriset som han nyligen fick ta emot i Frankfurt i Tyskland. I många av sina böcker snuddar han vid sin egen livshistoria: befolkar dem med förlästa pojkar som drömmer om att på egen hand driva ut engelsmännen ur sitt land, med kvinnor som timmar i sträck plågat tittar ut genom fönster, med män som klumpigt försöker hålla ihop familjens vardag. Men aldrig tidigare har han trängt så djupt in i sin egen familjs historia.
- I många år var materialet för radioaktivt för at jag skulle kunna hantera det utan tjocka plasthandskar. Jag började skriva den här boken när jag hade klarat av fredsprocessen med mig själv och med mina föräldrar. Först då var jag redo.
\"En berättelse om kärlek och mörker\" är ett komplext romanbygge som startar i den lilla lägenhet på bottenvåningen i huset i Jerusalem där familjen Klausner levde i nästan klaustrofobisk symbios. Mamma, pappa, barn - ett fåtal vänner och ett jättelikt bibliotek. Men berättelsen införlivar också det Europa där föräldrarna och den judiska släkten levde innan de fördrevs till Israel på 1930-talet, den vuxne Amos Oz reflektioner och det sargade Israels historia.
- Historien tränger sig in i livets innersta skikt. Det är inte möjligt att förstå min mors ensamhet och slutligen hennes självmord utan att ta den nazistiska Förintelsen i Europa i beaktning, eller det faktum att hon tillsammans med resten av min familj kastades ut ur Europa med våld. Det privata och det offentliga är tätt sammanvävt, säger Amos Oz.
Det är en historia där vardagligt banala företeelser som pappa Arieh Klausners nästan tvångsmässiga fascination för etymologi (\"Galax kommer från det grekiska gala, mjölk, och betyder egentligen \'mjölkringen\'\"), farmor Schlomits bacillskräck (\"Min farmor Schlomit kokade också sig själv, tre gånger om dagen: för att ta död på alla bakterier badade hon sommar som vinter tre gånger om dagen i nästan kokande vatten.\") och lille Amos egen brådmogna kunskapstörst interfolieras med stora historiska skeenden som den blodiga belägringen av Jerusalem 1947.
- Kompositionen gav mig en del problem. I den här boken är en del sidor som kammarmusik för en trio: far, mor och barn i en avskild källarlägenhet, medan andra sidor är som en jättelik symfoni om en nations födelse. Och så återigen bara fiolen och cellon...
Amos Oz är hänsynslöst ärlig i sin familjesaga, skonar ingen, allra minst sig själv. Men den sakliga beskrivningen av föräldrarnas djupt olyckliga äktenskap och det stundtals kvävande familjelivet är samtidigt präglad av en stor ömsinthet, djup kärlek och absurd humor.
- Det handlar inte bara om att återupprätta min mor. Jag bjöd in dessa döda människor till mitt vardagsrum på en kopp kaffe och en god konversation. När de fortfarande levde talade vi hela tiden, men vi talade aldrig om saker som verkligen betydde något. Vi talade aldrig om kärlek eller ensamhet, vi talade aldrig om deras barndom, aldrig om deras brustna hjärtan visavi Europa, aldrig om deras olyckliga äktenskap eller deras rädsla och osäkerhet inför framtiden.
- Vi talade om nyheterna och om litteratur.
För Amos Oz var uppbrottet från familjen nödvändigt. Hans många år på kibbutzen var hårda, men lärde honom det han behövde om livet - och om sig själv. Hade han inte brutit sig loss från familjen och alla de förväntningar som var häftade vid hans person hade han förmodligen varit en helt annan person i dag. Kanske en bänknötare i Knesset för ett av de högernationalistiska partierna, spekulerar han, kanske något helt annat.
I stället blev han författare och en framträdande representant för fredsrörelsen i Israel. Han var med och startade Fred-nu-rörelsen som förespråkar en tvåstatslösning i Israel.
- Lösningen är en smärtsam kompromiss som inte kommer att lämna någon tillfredsställd, säger han. Men det finns inget annat sätt. Det är det enda hem som palestinska araber har och det enda hem som israeliska judar har. Därför är det nödvändigt att dela detta hus i två ännu mindre lägenheter. Det är inte underbart, men det är det enda sättet.
Att skriva \"En berättelse om kärlek och mörker\" var nödvändigt, men arbetet med boken har inte varit självterapeutiskt, menar han. Den processen klarade han av innan han började skriva. Ett viktigare incitament var viljan att återupprätta mor och far - och att låta de egna barnen lära känna sina farföräldrar med alla deras goda och dåliga sidor.
- När jag skriver om min mammas och pappas tragedi är det ingen som är ond eller god. Vänta dig inte att på sista sidan få reda på vem som var mördaren, vem som var skyldig eller vem som var offret. Detta är en kamp mellan rätt och rätt, och ibland kanske mellan fel och fel. Precis så som det har fungerat mellan Israel och Palestina, säger Amos Oz.
Fotnot: Om romanen skrev Thomas Lunderquist 13 september.
-



Mer läsning

Annons