Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Anne Enright river ner Irlands tabun: "Jag ville göra en kvinnlig Kung Lear"

/
  • Författaren Anne Enright är aktuell med sin nya bok

Hon är en av Irlands moderna röster. I sin nya bok skriver Anne Enright om trassliga familjeband, sex och emigration utan att väja för det som ofta skambelagts.

Annons

– Jag ser inte ens tabun längre. De handlar så ofta om något helt normalt.

Under hela Anne Enrights uppväxt försvann hennes jämnåriga. När hennes bror tog examen som ingenjör var det 118 av klassens 120 studenter som flyttade utomlands.

– Man skulle lämna landet. Av ekonomiska skäl men också för att det var så moraliskt klaustrofobiskt här. Och Irland förblev konservativt eftersom alla unga reste iväg, säger Anne Enright med sjungande irländsk accent.

Att hon blev kvar kallar hon skämtsamt för ett misstag. Men hon gillar trots allt sitt hemland. Känslan är besvarad: hon har nyligen blivit den första författaren att tilldelas den irländska statens hederspris.

– Det känns lite som att komma hem, säger hon och understryker att Irland inte är bra på att lyfta fram de sina.

Nya boken "Den gröna vägen" handlar om en familj vid Atlantkusten där två av fyra barn emigrerar. Mamman Rosaleen bjuder slutligen hem alla för en sista jul i barndomshemmet. Men det är ingen självuppoffrande, kärleksfull matriark vi möter.

– Någon gång i livet ville jag göra en kvinnlig Kung Lear. I dramat finns idén om barnens otacksamhet, vilket egentligen bara handlar om att föräldrarna är själviska, säger hon.

Alla barnen formas av sin plats i familjen. Och de har alla sin egen berättelse: Dan lever som homosexuell i New York, Emmet flyttar till Sudan för att rädda världen och Constance tvingas stanna kvar. Mellan syskonen finns ett glapp.

– Du känner din familj på något grundläggande vis, vilket jag älskar. Men egentligen känner man inte ens sitt eget barn helt och hållet. Folk är mystiska.

Själv hade Anne Enright en lycklig uppväxt med fyra syskon i ett medelklasshem där man gick till biblioteket varje torsdag. Men inte ens medelklassen hade några pengar i 1970-talets Irland. Det spelade ingen roll, Anne Enright drömde tidigt om att bli författare, ett yrke som för övrigt hade mer status i Irland än att bli filmstjärna eller ekonom.

Hon tar ofta avstamp i familjen men för att utforska fler ämnen. Främst är hon intresserad av det som inte får sägas. Och i Irland är det en hel del. Där finns en känsla av skuld närvarande som Enright tror att alla irländska författare måste förhålla sig till. Den frodas särskilt i religiösa och fattiga sammanhang, är hennes erfarenhet.

– När jag växte upp hade familjer "stora hemligheter" men det kunde vara något som att din faster drack för mycket sherry, vilket ju inte direkt är apokalyptiskt. Tabun handlar ofta om sådant som är mycket normalt.

Numera har Anne Enright sedan länge arbetat sig genom skammen. Det märks på hennes sexskildringar, som är rättframma och närgångna på ett självklart vis. Sex är trots allt något vi alla har, säger hon menande.

– James Joyce skrev en av de snuskigaste böckerna i historien och den är fantastisk. Alla är märkligt stolta över "Odysseus", en bok som ingen får läsa.

Men att skriva om kvinnor och homosexuella som njuter är fortfarande inte självklart.

– Det har varit viktigt för mig att återerövra kvinnors subjektiva upplevelse av sex. Jag är intresserad av vad de åtrår. Men det är radikalt, det anses vara kvinnans jobb att vilja vara åtrådd, säger hon.

Anne Enright har känt sig som en modern röst i Irland i 20 år. Och efter 2008 års finanskris har hon fått sällskap av fler.

– Krisen banade väg, vi började höra en helt ny kör av röster. Det hör ihop med ifrågasättandet av falsk auktoritet och att växa upp i den katolska kyrkans skugga.

Det är en skugga som Enright med ett bestämt steg klivit ut ur.

Mer läsning

Annons