Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Är konstnärer lata?

/

Är konstnärer lata? Nej, men de måste släppa föreställningen om det ensamma, upphöjda geniet, skriver Ida Rödén, konstnär verksam vid Konstsupporten.

Annons

I dagarna utexamineras en ny våg konstnärer från våra konsthögskolor. Examensutställningarna öppnar sina portar. Detta är kulmen på två år av existentiella frågor, omvända dygnsrytmer, plötsliga uppenbarelser och oförutsedda besvikelser. Med förväntan och ångest lyssnar och tittar studenterna sig omkring – hoppas på att en viktig gallerist, journalist eller curator ska passera och notera. Vem ska bli morgondagens nya stjärnskott?

Troligtvis ingen. Det är få förunnat att bli upptäckt. De konstnärer som slår igenom är de som själva letar, syns och gör sig hörda. Det är konstnärer som vet att de har något att dela med sig av. Som vet att deras arbete är viktigt. Det är konstnärer som behandlar sitt konstnärskap som ett yrke och som förstår hur konstvärden fungerar.

Missförstå mig gärna. Dock vill jag poängtera: ”förstå” är inte densamma som ”anpassa”. Många betydelsefulla samtidskonstnärer befinner sig i ständig opposition mot konstvärlden och vill ogärna identifieras med den. Men att stöta på en framgångsrik samtidskonstnär som främst arbetar utanför konstvärlden är ytterst ovanligt. Istället har de nystats in i detta nätverk, där de får nöja sig med att deras insats blir att vidga konstbegreppet.

Konsthögskolorna är alltjämt övertygade om att för mycket snack om taktiska karriärsval och framtidsutsikter hämmar konstnärliga ambitioner. Dock motverkar föreställningen om det ensamma geniet alla föresatser att göra konstnärskapet till en profession. Högtravande, prestigetänkande konstnärer som inte kan kommunicera sina budskap till omvärlden vinner sällan några sympatier. Denna syn på yrket tillhör en gången generation. Trots detta kan en student alltjämt sova sig igenom en konstnärlig utbildning. Häcka i sin ateljé. Undvika alla sociala evenemang och låta bli att delta i undervisningen. Men efter examen finns inte mycket mer än ett diplom om genomgången utbildning. Det pappersark som har potentialen att öppna upp många dörrar har inte större värde än det mest odugliga dasspapperet.

Mycket ifrågasätts, diskuteras – för att inte tala om ältas – men sällan sägs något definitivt. Konstens ”vetare” flummar på som om konsten och konstnären fortfarande vore upphöjd och oantastbar. Att vara konkret och rak på sak är tabu. Denna inställning leder till att konstnärer numera står uppradade längs vägkanten och konstaterar att allt är skit. Är det inte ödmjukheten, så är det hopplösheten som omvandlats till lathet och bristande ambitioner.

Ida Rödén är konstnär och arbetar även med Konstsupporten, en frågekolumn riktad mot konstnärer som drivs via konsttidningen Volym.

Mer läsning

Annons